Tror jag försvinner
i en saga ingen skrivit
när vildrosorna samlas
så som enhörning vid stranden
jag andas in
dess verklighet
och jag blundar
för sanningen
i en silvergruva
av samma längtan
som då
kittlande närhet
den jag var innan
men nu jag inväntar sömnen
för en stund
jag återfår balansen
ett andetag
i kvällsljuset
faller
så självklart
eller?