I de bortglömdas famn.
Blomstrar de dödaste magnoliorna.
Utan att sloka.
Utan att nicka.
Jag vet.
Det inre dropparna så tysta.
Vilsen av beröring som inte fanns.
Samma vita skugga.
Samma frusna hav.
Förblindar.
Sakta.
Jag förstår.
Det jag hela tiden förstått.
Inte ens natten ser.
Det morgonen viskat.
Jag blundar.
Igen.
Men istapparna.
Under huden.
Smälter inte.
Om bara om.
Ännu en knippe längtan.
Kunde kyssa bort mina tårar.
Jag vinklar upp persiennerna.
Tittar ut genom smogens rökkvarts.
Andas in gårdagen.
Kanske finns kungsängsliljan ännu.
Men aldrig som hon.
Magnolian.
I sin skönhet.
I sin glans.
En spegelbild.
Av evighet.
Plockar livets förgätmigej.
Som du förstår.
Förlåt.
Ännu.
En gång.
Mitt hjärta.
Av stränder.
Utan fotspår.