Jag tackade alltid
ja
till livet
Nu efteråt
förstår jag varför.
Inte för dess skönhet.
Inte heller för dess smärta.
Men ärren.
Ärren av drakarnas rosor.
Eldens flammor viskar fortfarande.
Inte lika högt.
Men ändå.
Ögonblick av cikador.
Jag önskar mig närhet.
Blundar och känner.
Min egen ensamvarg.
Men när jag ska domesticeras.
Jag försvinner.
I flammor av psykos.
Där ingen kommer åt mig.
Där det farliga segrar.
Men jag vinner.
För jag har redan flugit iväg.
Direkt in i kristall buren.
Som väntat.
Och väntat.
Och väntat.
På mig.