Det finns människor som läser sagor för barn. Vissa av dessa människor är män, och en del av dessa män är dragqueens. Vilket av någon anledning upprör en del andra människor. Efter att jag genom media tagit del av olika argument för och emot drugors sagoläsande, ville jag bilda mig en egen uppfattning och besökte därför en sådan sagostund i Malmö, närmare bestämt på Pildammsparkens amfiteater.

Som varande nästan 60 år gammal brukar jag inte betrakta mig som en del av målgruppen för sagoläsning, men då det annonserats att detta var för alla, "från de allra minsta till de allra största", uppfattade jag mig som välkommen. Det fanns för övrigt många vuxna i olika åldrar i publiken. Flera muslimska familjer lyssnade också till sagoläsningen, vilket kanske kan förvåna någon.

Arrangemanget var kul, trevligt och inkluderande. Många barn stod framme vid scenkanten för att bättre kunna se bilderna i sagoböckerna. Flera barn kommenterade handlingen och det förekom en vänlig dialog mellan lyssnarna och uppläsarna. Ett barn berättade spontant att en peruk försvunnit därhemma och fick då råd om hur detta problem kunde lösas.

Den första sagan handlade om en flicka som fått en fin klänning i födelsedagspresent. En pojke ville låna klänningen, vilket han fick. Men sedan vägrade han att ta av sig den igen. Detta ledde till bråk, men det hela slutade lyckligt genom att mormor hade en klänning i källaren till pojken.

Saga nummer två handlade om att beskriva hur dragqueens dansar och babblar och hur deras ringar gnistrar och hur deras hår ser ut, med mera. Publiken fick härma drugorna genom att själva dansa och babbla, etcetera. Detta föreföll uppskattat av barnen.

Den tredje och sista boken var UppfinnarJohanna & skrämselmaskinen. Den handlar om Johanna som skapar en skrämselmaskin för att få tyst på alla taskmörtar och alla som tycker att hon är för liten för att få vara med och leka. Maskinen görs extra läskig med hjälp av broccoli och ketchup. Den orsakar mycket skrämsel, men det slutar naturligtvis lyckligt.

Kritiska röster har hörts i alternativ media som i insinuant ton undrat varför dragqueens vill läsa sagor för barn. Efter att jag läst texter av och intervjuer med sådana drugor tror jag att det helt enkelt är så att dessa känner till hur det är att växa upp och betraktas som annorlunda och den mobbning och det utanförskap som kan komma av detta. Det är därför min övertygelse att sagoläsande dragqueens främsta drivkraft är att vilja lära ut hänsyn, medmänsklighet och empati. Och att visa att det är helt okej att till exempel vara pojke och gilla klänningar. Och att det överhuvudtaget är okej att vara sig själv.

Jag anser att det är märkligt att det fortfarande väcker negativ uppmärksamhet med män i kvinnokläder. Kvinnor har ju sedan länge kunnat bära manliga kläder som byxor och kavaj. Trots att detta in på början av 1900-talet ansågs olämpligt och tidigare till och med var olagligt.

Jag är man och skulle personligen inte trivas i kvinnokläder, men alla måste ju inte vara som jag. Tycker att det borde vara självklart att alla får klä sig som de vill, oavsett om man är kvinna, man eller ickebinär.

Det var alltså en trevlig sagostund, men på bussen hem var det inte lika trevligt. I alla fall inte när jag skulle stiga av. Då sa en ung kvinna till sina väninnor att hon tyckte att jag såg äcklig ut. Jag känner mig helt oförstående inför hennes kommentar. Och inte hade jag förtjänat den heller, eftersom jag inte på något sätt besvärat dem eller varit otrevlig. Jag hade inte ens tittat på dem.

Men det är uppenbart att tjejen när hon var barn hade behövt lära sig empati och allas lika värde. Till exempel av en dragqueen.