Den snö som brann.
Under hudens grå häggmal.
Viskar de tusen och åter tusen stunder.
Den redan vinterbleka utopi.
Jag ler.
Inifrån.
Samtidigt jag viskar.
Älskar de tysta orden.
Smekande ännu så nära.
Omkring mig alla de andra.
Kittlande duvblå mossa.
Intill mig den verklighet.
Ingen annan trott på.
Men ibland.
Bara ibland.
Ett skratt.
Från en porlande stad.
Om drömmen.
Som faktiskt fanns.
I ett slott.
Av guld.
Som ett hjärta.
Jag glömt.