Fröet av dig
det såddes i mig
närt av nyfikenhet och spänning

Det grodde till ett vi
med rötter uti
varje kärl och nerv i mitt väsen

Kärlekens träd levde där gott
gick från koja till slott
inget kunde detta VI stoppa

Men en torka drog fram
sakta tömdes vår damm
och bladen i kronan började sloka

Och så kom då den dag
när jagets tanke blev lag
med ett ryck slets roten ur sin bana

Ligger förvirrad där kvar
ut och in, naken, bar
tittar ner och ser såret som skapats

Saknadens salt sipprar in
inget skyddande skinn
i ensamhet vrålar tystnaden ut sin smärta

Finns det nu kvar därinne
jaget, mitt tidigare sinne
en fråga som skriks utan svar