nu
när inte längre
den stora
påstådd samhällsdanande
tveeggade
hålla-tider-kniven
vrids om i magen på mig
flera gånger om dagen
kan jag
när jag inte kan domna om
efter en allt för kort natt
kan jag
istället för att ta med mig
kniven tröttheten omtöcknaden
ut i en slags halvdanad vardag
nu
kan jag
ligga kvar
vakna
sakta
med lite tur
lyssna på regn
jag kan
om jag vill
läsa skriva
några rader
ibland fler
jag känner
hur kniven krymper
tröttheten sakteligen avtar
omtöcknaden drunknar i en
varsamt växande glädje
mitt i
ja
jag lever
istället för att försöka kämpa mig fram
där inuti mig
till en liknande känsla
om jag lyckades
om jag hann
nu
kryper den fram
en
gång på gång pillemariskt gloende snigel
balsamerar min själ i lyckoslem
så jag
inte alltid
fast
nog så ofta
glider
med ett fåntrattstort leende
inifrån magen ut
igenom resten
av mitt
liv

varför
först nu
vi skulle kunna