Ädelstenar kittlar mig
som en aura av ljus.
Jag tror hon kan känna mig
fastän mitt hjärta inte slår
i samma takt.
Jag blundar.
Jag lever.
I ett sagodamm
någon strör över mig.
I samma andetag.
Jag finns.
Och verkligheten
inte längre skrämmer.
Inte heller förmultnar.
I ett tidevarv.
Av snö.
Snart.
Så snart.
Tystnad.
Jag vet.
Jag kan känna den.
Höstvinden.
Vinterälven.
Vårskuggan.
Sommarlängtan.
Det betyder inget.
Det betyder allt.
För vad är tårar.
När känslorna inte finns där.
Jag vet.
För jag har varit där.
Trampat i samma spår.
Men nu.
Bara nu.
Jag vilar.
I de vingar.
Som omsluter mig.
En årsring i taget.
Jag åldras i takt med blodlönnen.
Viskar nattens norrsken.
Men förvandlas till vilsen hortensia.
Före morgonen.
Innan jag riktigt vaknat.
Det som kom att bli.
Min historia.
Av glas.