Han sitter nu här på en helt öde strand
det är en molnfri och fortsatt ljummen septembernatt
solen har just gått ner
när ett rosa skimmer blandas med blålila och guld

han sitter hopkurad och rör med sina fingrar
genom den silkeslena och gyllene sanden
lika lent som han minns hennes hår
när han som ofta tänker tillbaka på deras allra sista natt

den sorg han då såg i hennes ögon
brinner nu i hans minne varje gång han blundar
nej… hon ifrågasatte absolut inte hans ord
när han bad henne att lämna honom den sommaren

det finns absolut ingen självömkan i hans ord
det finns ingen skuld att lägga på någon annan
nej de val han gjort är hans alldeles egna
och han har således bara sig själv att skylla

för han har nog alltid haft den känslan
att han oftast är för svår även för sig själv
att ensamheten är hans öde
och att han på många sätt… är omöjlig att älska

Copyright © AndLou