Dikt av Julia Engström.

Ett litet sorgset barn, en ickefungerande evigt malande samhällskvarn.

Varför föll jag mellan alla stolar medans mina klasskamrater sken ikapp som strålande solar?

Jag har fortfarande sår i själen, det är dock inte alla som vet skälen.

En hel skolgång full av utanförskap sätter sina spår, det tror jag att de flesta förstår.

Jag bär fortfarande osäkerheten som en kall blöt filt, den inre ångesten skriker inte sällan vilt.

Förklaringen är att jag kommer från en annan planet, jag flög till jorden som bebis med en rymdraket.

På min planet går alla runt utan filter och orden hoppar ut lite som de vill, trots det oroar sig ingen för att inte räcka till.

Snälla, säg att ni finns här på jorden med? Jag börjar bli rätt utled.

Träd fram ur skuggorna nu, ja, jag menar just du.