Blandar ihop tystnad med avsked.
Ligger sked med saknaden.
Nattens hyenor färdiga att attackera.
De är hungriga.
Nästan svältandes.
De vill sätta sina vassa tänder i porslinsvitt kött.
För femte gången i rad.
Bjällrorna ringer.
Skuggor av minnen etsar sig fast.
Blundar och försvinner en stund.
Medan kärleken blomstrar.
Någon annanstans.
Gryningsljuset bara några tårar bort.
Vinterpalatset tornar upp sig som pärlugglor.
Närmsta dagarna har glittrat förbi.
Förtränger känslor och tankar.
I samma ögonblick det svartnar.
Samtidigt svindel.
Varför?
För de svarta stockrosorna redan vissnat.
Som tårar föll dess blomblad.
Som regndroppar längs min kind.
Jag känner igen känslan.
Känslan att ryckas upp med rötterna.
Som ett norrsken ingen sett.
Som en kropp ingen vidrört.
Som en natt som inte blev morgon.
Men nu.
Just nu.
Andas.
Känner hur jag återvänder.
Till mitt egna fjärils näste.
Som en rödhake.
Utanför staden.
En stad utan fönster.
Jag öppnar den osynliga porten.
Kliver in i en ny verklighet.
Där de vita tigrarna flanerar.
Där de mörka tankarna sköljs bort.
Där de dikter skriver sig själva.
Ensamheten kittlar mig.
Jag skrattar inte.
Det är för sent.
För det.