I strålkastarljusets sken.
Sminket krackelerar.
På röda mattan.
Synliga intorkade fotspår lämnar avtryck.
Efterfestens baksmälla.
Tömda flaskor med tillhörande
smältande is.
Kyssen ingen glömmer.
Inte heller kommer ihåg.
Medan hyenorna ylar mot stjärnorna.
Vingklippta fjärilar kurar ihop sig
i rosenknoppens mjuka dun.
Allt är tyst och stilla.
Inte ens solskenet drömmer sig bort.
Inte heller hem.
Någonstans.
Men inte här.
Lodjur av kristall fryser fast.
Hennes sorger.
Hennes sagor.
Ett svart eko.
Men samtidigt så vacker
att gråten blir hennes enda vän.
Timglasets sand av krossade snäckor
vänds uppochner.
Tiden är nu.
Tiden är då.
Resten är som en graffittivägg.
Med sprayade budskap.
Med uttrycksfulla motiv.
Men inuti abalone snäckan.
Där vilsna minnen ruvar.
Jag förvandlar mig till
den jag en gång var.
Ovanför den lavaröda vallmon.
Molnen sakta tätas.
Jag drar dess kronblad intill
min nakna hud.
Imorgon plockar jag upp flaskorna.
Imorgon skrubbar jag röda mattan.
Imorgon sminkar jag av mig.
Jag somnar med teatermasken på.
Ingen får se mitt rätta jag.
Inte ens månskenet.
Som torkar.
Mina tårar.
Tårar som kom att bli en dikt.
Den femtusende dikten.