Flanerar på grå drömeld.
Kunde varit längs havets ljus.
Men ännu blickar av snö får mig att tina.
Drömmer mig bort där staden ännu finns.
Krackelerande cirkustält i förgrunden.
Vilsen vargflock och hennes sagor en bit längre bort.
Mestadels en flortunn verklighet kittlar.
Skulle kanske briljera bland fyrklöver och sammetsdamm.
En skock förgätmigej tröstar mer än något annat.
Förfular skönhetens vindsegel.
Spegelbild av det förgångna.
En flirt med ovissheten.
Rädslor plockar rödklöver längs dikets kant.
Där gråtmild sommarnatt pulveriseras till blomstrande äng.
Samma skugga följer efter mig som efterhängset regn.
Rymmer från strandens vassa snäckskal.
Ibland gör det mig ingenting.
Mer än att fladdermössens vingslag av kristall visar vägen.
Resten bottnar i lugnets vita dun.
Ungefär som betong sköldpaddor vid brons första fotsteg.
Jag drar mig tillbaka.
En stund.
Just nu.
Betraktar natten med trötta ögon.
Fullmånen dess vackra sken.
Mina ord räcker inte till.
Så jag lägger dem i en ask.
Och öppnar den när det känns rätt.
En tidlös längtan.
Det som finns kvar.
En glasklar känsla.
Om minnen.
Som var då.
Före stormen.
Efter solskenet.
Andas in livet.
Andas ut tiden.
Ännu hösten smeker.
Dess fallna löv sin egna saga.
Allt därefter.
Bara cikadorna hör.
Knappt det.
Knappt det.