Dikt av Julia Engström.

Det är svårt att sura när löven dansar så glatt i vinden.
Jag känner dem susa förbi, som en smekning mot kinden.

Hela jag fylls av eufori, jag skrattar inifrån och ut.
Ett riktigt magbubbelskratt som aldrig vill ta slut.

Plötsligt finns det både färg och mening,
En sällan skådad själslig rening.

Kära oktober, jag önskar att du alltid fanns där och bjöd upp mig till dans.
Med dig vill jag ha en evig romans.