Ibland lever jag inte.
Jag kunde sova med öppet fönster.
För att släppa in stjärnvinden.
Nu känner jag mig själv bättre.
Jag öppnar själen.
För att släppa in auran i regnbågens färger.
Nu lever jag.
Med blicken vänd mot natten.
Hon tar mig i sin famn.
Och jag känner mig älskad.
Vad mer kan jag önska.
När drömmarna seglat iväg.
För länge, länge sedan.
Blundar.
Lever om dagen.
Jag viskar:
Det ordnar sig.
Men ingen hör.
Hur vilsen jag är.
Utom mitt inre barn.
Hon som alltid är med mig.
Fastän jag tror.
Att ingenting.
Är på riktigt.