– Det är 3 grader!
– Jamen det är plus, plus 3 grader.
– Allt dethär bara för Mozart och Bruckner?
– För Mozart och Buckner!
– Hur länge måste vi gå i denna förbanna kyla till Karlaplan och vänta och vänta på tunnelbanan hem?!
– Lagom länge, som vanligt. Du vet ju det. Men vi går till Östermalmstorg. Lite längre men nyttigare.
– Jag behöver inte nyttigare.
– Inte alls!
– Du måste bara måste besöka systemet och din onödigt dyra whisky i god tid innan konserten och du tvingade mig promenera hela vägen från Östermalmsmstorg till Berwaldhallen, i mörker, på lövhala trottoarer, i 3gradig kyla! Och nu promenerar vi i samma usla ekologi till Karlaplan och hem.
– Östermalmstorg sa jag. Musik! Vi har varit med om ett musikaliskt evenemang och du pratar meteorologi!
– Konserten var okej! Jag talar om allt runt omkring, som vi har omkring.
– Okej? Är det allt du har att säga?
– I denhär kylan kan jag inte tänka! Är det så svårt att begripa?!
– Du är missnöjd. Jag förstår. Väder är allt för dig.
– Och så sökte vakter efter ”farliga” föremål när vi klev in. Köer! Galenskap! Allt var galenskap men alla var vänliga till skillnad från en nära vän som insisterar på promenad i farligt väglag mitt i natten.
– Så hur var konserten?
– Hur var konserten? Jag är glad tror jag att du vill ha mitt omdöme, just mitt omdöme.
– Omdöme?
– Åfyfan! Jag uppskattar vår upplevelse i kväll i Berwaldhallen, jag gör det. Och jag går inte alls söligt på dina lövhala trottoarer! Jag är försiktig och som vanligt måttfull. Det jag fäste mig vid var att solisten …
– Francesco Piemontesi.
– La mer känsla i extranumret än i konserten.
– Jag håller med. Han har en försiktig och nykter ton. Bruckners nia?
– Bruckner är Bruckner – vad kan man säga mer? Och det är svinkallt! Är vi halvvägs eller ens det?!
– Det är väl klart att Bruckner är Bruckner! Men vad gjorde Jukka-Pekka Saraste med den?
– Kul att han behövde bläddra i nothäftet för Mozart men hade Bruckners nia i huvudet.
– Vad tycker du då? Bara Okej är för ytligt!
– Det är sorg, det är drama, det är förtvivlan och det är tröst – till slut är det tröst. Varför måste det vara så många toner och så mycket ljud? Det drabbar!
– Trottoarer och knappa plusgrader och för många toner? Du är drabbad, stackare.
– Har du själv inget alls att säga om finnens Bruckner? Är det bara jag som ska ha en åsikt? Och det är svinkallt och hur långt är det kvar?!
– JP låter inte Bruckner andas – Bruckner behöver hämta andan. Men han gör en fin nia utan finesser – eller mera en fin nia utan djup.
– Nu kan jag andas ut på kullerstenar för jag ser äntligen Östermalmstorg och tunnelbanan. Du har rätt: andning, andning är viktig. Jag kan inte Bruckner, kan inte. Han måste andas som vem som helst, begriper jag. JP låter inte Bruckner andas? Är han mördare? Är det vad du säger? Mördare?!
– Jag tycker mycket om att du är så engagerad, mycket. Tror du att du klarar att vara samlad genom spärren och rulltrappor och evig väntan på 14 eller 13?
– Jag är samlad! Alltid samlad! Vad pratar du om?!
– Okej. Det ekar här inne så håll låg profil. Okej?! Jag gillar engagemang men inte överallt.
– Jag ska skrika och hata och hota och allt annat – men i mitt inres tysta vrår. Är det okej för PKnils?
– Mozart och Bruckner och du vill flippa ut, men i det tysta?
– Du hörde själv! Hörde att hornet totalt missade viktigaste insatsen i första satsen – i origalet ska de vara två, men här bara ett. Och i andra satsens buller ska blecket hamra marcato och sostenuto, men sedan blott staccato. Nu blev allt jämntjockt.
Sista satsen har en kulmen med ett dissonant ackord som inte är av denna världen men JP dröjer inte vid den. Han gör inte det, dröjer inte vid den.
Har jag sagt nog? Måste du höra mer eller kan jag tona ner? Se! Här är spärren och vi kan gå ner i underjorden.
– Du har sagt nog!