Vill inte förstå.
Att det är för alltid.
Kan inte ta in.
Att du aldrig kommer tillbaka.
Kommer inte kunna acceptera.
Att vi inte ses mer.
Men änglarna säger mig.
Att du är hos dem.
Och stjärnorna säger mig:
Att du är den som lyser allra mest.
Men varför hade himlen så bråttom.
Varför kunde den inte vänta.
Så som jag väntar.
Att du ska komma hem.
Älskade, älskade mamma.
Jag är vingklippt utan dig.
Jag sitter i fågelburen.
Med öppet fönster.
Men kan inte flyga ut.
Jag saknar dig mer än livet.
Någon gång kanske mina fjädrar växer ut.
Kanske lär jag mig att åter flyga.
Men tills dess jag gråter mig till sömns.
Kanske drömmer jag om dig.
Närmre än så kommer jag inte.
Sov gott mamma.
Sov gott.