Dimman låg tät över vägen. Radion brusade ut musik men Elisabeth lyssnade inte. Hennes risiga Ford Escort kämpade uppför backen innan den långa raksträckan banade ut sig. Elisabeth, eller Eli som hennes kollegor kallade henne, gäspade till och torkade bort sömnen ur ögonen.
‘’Men jävlar vad trött jag är’’, sa hon och tänkte ta en sista klunk av kaffet som redan var slut. ‘’Fan också.’’

Elisabeth var på väg hem från hennes arbete som servitris på en förfallen restaurang. Hon hatade sitt jobb, att hela dagarna gå runt och höra gnäll, bli skriken på, en gubbe med sliskiga fingrar tafsade på hennes rumpa, eller ibland bli hotad till livet. Det var nog ingen som ville, men det var det bästa arbetet hon kunde få. Hennes alkoholberoende, kvinnohatande man var arbetslös. Han var snart uppe i åtta år, ett nytt rekord enligt honom själv brukade han säga med ett skratt. Tidigare arbetade han som byggarbetare, men efter en arbetsolycka och perioder av läkemedelsmissbruk, gav han till slut upp och lät alkoholen vinna över honom. Elisabeth hatade honom, men stannade kvar ändå.

Efter den långa raksträckan tog hon till höger i korsningen. Bensintanken började blinka och Elisabeth suckade. Hon svängde av till vänster, in på byns bensinmack. Ford Escorten ryckte till av ilska när hon vred av motorn.

Den vita dimman vid varje andetag avslöjade kylan. Elisabeth kurade ihop sig och tittade på sin bil.
‘’Vilken jävla skithög du är, precis som jag’’, sa hon och suckade till. Hon tittade på bensinkostnaden och stängde genast av. ‘’Åh vad dyrt det måste vara’’, sa hon och hängde tillbaka bensinmunstycket innan hon hoppade in i bilen igen.

Hon parkerade på uppfarten och stängde av motorn. En sten i magen gjorde sig påmind. Elisabeth satt kvar en stund med tankar som flög omkring och kraschade mot hennes tinningar, innan hon svalde tungt och klev ut ur bilen. Hela kvarteret var mörkt förutom ett enda hus, hennes. Ett av fönstrena avslöjade att lampan i vardagsrummet var tänt.

Ytterdörren var olåst. Hennes slitna tennisskor sparkades av och koftan hängdes upp på en av krokarna. Flera olika röster fyllde hennes öron när hon smög allt djupare in i huset. Huset var slitet, mörkbrunt och vita väggar fyllde alla rummen. Utomhus prydde den senapsgula färgen hela fasaden. Gamla stolar och en begagnad, gammal soffa prydde vardagsrummet där hennes man, Stefan, satt med en öl i handen. En unken doft slog henne i ansiktet. Framför honom på bordet låg fem tomma ölburkar och en tom tallrik.
‘’Jag… Jag är hemma’’, viskade Elisabeth innan hon harklade till. ‘’Jag är här nu.’’

Stefan for upp med handen för att visa att han hörde. Han höll i en cigarett.
‘’Har du börjat röka nu också?’’ frågade hon med en grimas.

Stefan svarade inte. Istället skrattade han till för något på tv:en, innan han tog ett stort bloss.
‘’Finns det någon mat?’’ frågade hon med en vänlig röst.
‘’Nej, jag råkade äta upp allt.’’

Elisabeth skakade på huvudet och gick in till köket. Först började hon rota i skafferiet efter bröd som inte fanns, vidare öppnade hon frysen och tittade efter något, innan hon tog fram mjölk och flingor, tog ner en djuptallrik och en sked. Samma sekund hon slog sig ner på stolen kom Stefan vinglandes in i köket.
‘’Du’’, sluddrade han och log till. ‘’Du har ju varit borta hela dagen och jag… ’’ Han greppade tag mellan benen på sig själv och for ut med tungan och förde den upp och ner.
‘’Nej, inte nu. Jag är hungrig och trött. Kanske senare.’’
‘’Kanske senare’’, fnös Stefan och viftade bort hennes ord. ‘’Jag, jag vet allt vad… Det betyder. Du vill aldrig, du är lika torr som en öken.’’

Elisabeth suckade och skakade på huvudet innan hon öste ner flingor i tallriken.
‘’Du, det är jag, som bestämmer’’, vräkte han ur sig och började stappla mot henne.
‘’Stefan, snälla, sluta’’, sa Elisabeth och for upp från stolen så flingorna trillade ner. Hon ställde sig med ryggen mot väggen.
‘’Kom här din jävla kärring.’’

Elisabeth stängde sina ögon och tog upp händerna till ansiktet för att skydda mot eventuella slag, men istället kände hon händer på sin rumpa.
‘’Mm’’, började Stefan och drog henne närmare sig. ‘’Du är min.’’ Han tog tag i båda skinkorna och klämde till.
‘’Snälla Stefan. Jag vill inte’’, sa hon med stängda ögon.
‘’Du är min fru’’, sa han och tog tag i hennes ena handled. ‘’Du gör som jag säger.’’

Elisabeth visste inte hur hon vågade, i den lediga handen höll hon fortfarande skeden som hon lyfte upp och högg in i pannan på Stefan. Han skrek till och föll ner på golvet.
‘’Din jävla… Jävla’’, skrek han och höll om sin panna. Några droppar blod pressade sig mellan hans fingrar. Elisabeth stod och stirrade med stora ögon. Hennes händer skakade och kroppen blev till is. Hennes haka slog nästan ner i golvet, men stenen i magen hade plötsligt krossats och smält bort. Med raska steg sprang hon ut till hallen, tog tag i sin kofta och bilnycklar, tog på sig sina tennisskor innan hon sprang ut. Hon lämnade dörren öppen och ut for skrik, svordomar och dödshot.
‘’Åh herregud’’, sa Elisabeth till sig själv och öppnade upp bildörren. Hon tog en sista blick mot huset när Stefan kom vinglandes ut.
‘’Jag ska döda dig din jävla kärring’’, skrek han och viftade en kökskniv mot henne.

Elisabeth hoppade in skrikandes i bilen, tryckte in bilnyckeln och vred om. Den slitna Ford Escorten röt till innan hon tryckte i backen och stampade ner gasen. Stefan stannade upp och kastade kniven som skrapade till framhuven innan han trillade ner på marken. Bilen försvann ut på gatan.
‘’Åh herregud’’, sa Elisabeth igen och gasade iväg. Hennes kropp var både svag och stark, fjärilar i magen och som hjärtat hade brutits itu. I backspegeln gick Stefan ut på gatan och viftade med sina armar, innan han försvann i kvällens mörker.

Tystnaden la sig tungt i bilen. Bilens risiga motor var det enda som fyllde hennes öron när korsningen kom, och istället för vänster körde hon rakt fram. Här och där stod gatulampor som visade henne vägen, när hon körde ut på bron som skulle ta henne in till staden. Hennes by, som alla andra byar runt om, låg utanför den stora staden där alla med riktiga arbeten kunde bo. Elisabeth drömde om att få bo i staden. Inte för att hon inte tyckte om sitt hus, men om hon bodde i staden kunde hon åtminstone äta en riktigt middag varje kväll. En gång hade hon träffat en äldre gumma som hade bott i staden hela sitt liv, men det enda gumman ville var att få bo i en av byarna. Något Elisabeth aldrig riktigt kunde förstå.
‘’Men vad tusan’’, sa hon och bromsade. Bilen skrek till innan den stannade mitt på körbanan. Hon satt och stirrade rakt fram en stund innan hon körde bilen mot vägkanten, stängde av motorn och hoppade ur. Den isande kylan tog tag i hennes kropp. Hon drog på sig koftan och kurade ihop sig samtidigt som hon smög mot hållet hon kom ifrån. Det var fortfarande dimmigt, och forsen under dem dånade av fasa.

Framför henne, på andra sidan broräcket, stod en människa.
‘’NEJ!’’ ropade Elisabeth. ‘’GÅ NER!’’ Hon började springa framåt

Personen vände sig om och Elisabeth såg att det var en kvinna.
‘’Kom inte närmare’’, uppmanade kvinnan med en lugn, säker röst.

Elisabeth frös till och stirrade på kvinnan. Hon ville säga alla ord hon kunde men inget ville komma fram. Hon skakade på huvudet och la sina händer på toppen av huvudet.
‘’Jag har redan bestämt mig’’, fortsatte kvinnan och tittade framåt igen och höll tag i broräcket med båda händerna. ‘’Jag måste bara få modet att ta steget.’’
‘’Men varför?’’ fick Elisabeth ur sig till slut. ‘’Tänk på alla som vill ha dig kvar.’’

Kvinnan skrattade till.
‘’Vill ha mig kvar? Jag har ingen. Jag är en ensam kvinna. Allt jag verkligen har som jag kan vara stolt över är två barn, men de vill inte veta om mig och jag har konstant smärtor. Varför skulle jag vilja vara kvar i livet?’’
‘’Men… ’’ Elisabeth visste inte vad hon skulle svara. Hennes blåa, smö ögon var skräckslagna och kroppen kändes plötsligt mer vaken än någonsin. Hon smög allt närmare.
‘’Försök inte att stoppa mig, du kommer aldrig att lyckas. Och ring inte polisen, jag vill inte störa deras arbete’’, sa kvinnan och drog in ett djupt andetag. ‘’Fin kväll, eller hur? Och forsen, se hur den tvingar sig fram där nere. Jag önskar att jag var som den. Självständig, stark med ett mål och ingen som kunde stoppa mig.’’
‘’Men livet är värt att leva ändå’’, sa Elisabeth och tog ett steg närmare.

Kvinnan svarade inte. Istället lyfte hon blicken och tittade upp mot det dimmiga, ljusa klotet.
‘’Det är fullmåne’’, sa hon och log. ‘’Så vackert.’’
‘’Vad, vad heter du?’’
‘’Sara’’, svarade hon. ‘’Och du?’’
‘’Elisabeth. Men du kan kalla mig Eli om du vill, alla mina vänner kallar mig det.’’
‘’Så vi är kompisar nu?’’ frågade Sara och vände blicken mot henne.

Elisabeth ryckte på axlarna.
‘’Kanske det. Om du vill det.’’
‘’Så om du, Eli, tycker livet är så värt att leva. Kan inte du berätta om ditt fantastiska liv. Jag ser att du är på väg in mot stan, du är en rik jävel ser jag.’’

Elisabeth skakade på huvudet och nästan fnissade till men lyckades svälja det.
‘’Rik? Nej, nej. Jag…’’ Hon avbröt sig själv. Hon visste inte vad hon skulle svara.
‘’Jag förstår’’, sa Sara och suckade. ‘’Ännu en som är vilse?’’

Elisabeth nickade till.
‘’Ja, jo kanske’’, sa hon och tittade på kvinnans bara armar. ‘’Fryser du inte?’’
‘’Jag gjorde det. Men nu har jag nog stått här i snart en timme tror jag och, ja, jag antar att jag inte bryr mig längre. Antingen kommer forsen ta mig, eller kylan.’’
‘’Här’’, sa Elisabeth och tog av sig koftan. ‘’Kan du inte i alla fall ta på dig den här?’’
‘’Nej ta den du. Jag behöver den inte. Du ska inte behöva frysa för min skull. Men berätta nu, berätta något. Vad gör du om dagarna? Arbetar du? Har du en man eller fru, barn, är du lycklig? Ledsen? Ligger du runt mycket? Är du bra på att sjunga. Berätta något bara.’’

Elisabeth tog på sig koftan igen innan hon tog några steg åt sidan och la händerna på broräcket. Hon tittade ner på forsen.
‘’Jag har en man, och barn. Men mina barn har flyttat’’, började hon och tittade tillbaka på kvinnan som mötte hennes blick. ‘’Jag har ett arbete, men, inget jag riktigt tycker om precis. Ett arbete jag rent ut hatar.’’
‘’Samma här. Och mina kollegor, usch vilka svin’’, sa Sara. ‘’Jag har mått dåligt väldigt länge, men jag har faktiskt aldrig riktigt velat stå här tills nu. Jag vet inte varför, men något sa inom mig att detta var det rätta. Jag trodde bara att det inte skulle vara så svårt att ta steget.’’ Hon tittade ner mot forsen igen. ‘’Jag antar att det bara tar någon sekund, kanske två, innan allt blir svart, men… ’’
‘’Ska du inte komma ner bara?’’ försökte Elisabeth igen. ‘’Kom ner så kan vi prata om det. Det kommer nog bli bra. Eller jag menar, det kommer bli bra. Du kan få hjälp.’’

Sara skakade på huvudet och tog upp ena fingret till ögat. Tårar började rinna nerför hennes kinder.
‘’Nej, nej jag kommer inte komma ner ikväll på det sättet’’, sa hon och harklade till. ‘’Det kommer ske på mitt sätt.’’

De stod en stund med tystnad mellan dem. Forsen dånade, glimtar av ljus bröt sig genom den tjocka dimman och vinden greppade tag om deras hår. Till slut avbröt Sara tystnaden.
‘’Ska du inte komma upp då ?’’ frågade hon.
‘’Va?’’ fräste Elisabeth. ‘’Och ta livet av mig? Du är sjuk i huvudet. Du är störd. Aldrig i livet.’’
‘’Det kanske jag är men, vad spelar det för roll att leva om allt är ett lidande hela tiden.’’
‘’Men du kan ju få hjälp, professionell hjälp.’’
‘’Professionell… ’’ sa Sara och skakade på huvudet. ‘’Vet du att jag en gång gick till en terapeut eller psykolog eller vad det nu var, och… ’’ Hon tystnade en stund. ‘’Han trakasserade mig, sexuellt… Han fick mig att göra saker, och jag var vilsen, förvirrad. Så nej, ingen professionell hjälp till mig tack.’’

Elisabeth skakade på huvudet och behövde anstränga sig för att hålla tårarna i styr.
‘’Jag beklagar’’, sa hon och tog ett steg närmare Sara.
‘’Mm, tack.’’

Elisabeth försökte tänka på något mer att säga, men hennes huvud var blankt. Hon tittade ner på forsen igen, alla stenar som tog emot dess kraft.
‘’Du säger att forsen är stark’’, började Elisabeth. ‘’Men tänk vad stenarna måste stå ut med. Att hela tiden behöva ta emot skit men ändå står de kvar. Det är som livet.’’

Sara log till.
‘’Vad fint sagt’’, sa hon. ‘’Men till skillnad från oss känner de inget, och vi kan göra val. Det kan inte de.’’
‘’Nej’’, sa Elisabeth och teg. Hon ville försöka säga någonting mer, men hon började förstå att oavsett vad hon sa skulle ingenting fungera. Istället tog hon tag i räcket med båda händerna, steg upp med ena foten, sen den andra och fortsatte så tills hon var över.
‘’Vad gör du för något?’’ frågade Sara och tog upp handen mot Elisabeth.
‘’Jag vet inte’’, svarade hon och kände hur magen sög till. ‘’Jag tänkte om ord inte kan få ner dig, kanske jag kan så här.’’
‘’Försök inte att få ner mig’’, upprepade Sara. ‘’Jag kommer hoppa ner, det är det enda alternativet.’’

Elisabeth stirrade ner på forsen. Den såg allt mer aggressiv ut, och magen började vända sig ut och in. Hon for upp med blicken i luften och tog några steg åt höger innan hon kände Saras hand mot sin arm.
‘’Jäklar vad kall du är’’ sa Elisabeth och frös till. ‘’Det är en extra kall natt.’’
‘’Mm, visst är det det’’, sa Sara och tog ner sin hand. ‘’Vad trevligt med lite sällskap.’’

Elisabeth fnissade till.
‘’Du tycker det’’, sa hon och mötte hennes blick. Sara hade ett par mörka, djupa ögon med ett slätt ansikte. Hon såg ut att vara mycket yngre än henne själv. Hennes mörka hår dansade till. Sara avbröt ögonkontakten och tittade istället på Elisabeths ena kind.
‘’Men’’, började hon och strök kinden. ‘’Vad har du gjort?’’
‘’Det… ’’ började Elisabeth. ‘’Det är min man.’’

Sara skakade på sitt huvud.
‘’Hur vågar han röra dig sådär.’’
‘’Det är okej, han är en sån.’’
‘’Det är aldrig okej’’, sa Sara och skakade på huvudet. ‘’Aldrig någonsin är det okej.’’

Elisabeth drog in snor som försökte rymma från näsan. Hon tittade rakt fram och ett svagt leende spelade på hennes mungipa.
‘’Vad vackert är det’’, sa hon.
‘’Mm, jag vet’’, sa Sara och log. ‘’Det är också en faktor varför jag stått kvar så länge. Jag vill ta in denna vy så mycket som bara den.’’
‘’Men du… ’’ började Elisabeth men avbröts av Sara.
‘’Försök inte, snälla. Detta är mitt öde. Ett öde jag själv har fått välja.’’
‘’Så du är självständig i alla fall’’, sa Elisabeth. ‘’Du sa förut att du inte var det.’’

Sara omfamnade orden och nickade till.
‘’Ja, det är faktiskt sant. Detta är ett självständigt val.’’ Hon log till.

Bakom dem började lysen leta sig fram i dimman, när en bil plötsligt passerade förbi. Elisabeth kände en lättnad att hon inte skulle vara den enda att försöka få ner Sara och började vinka mot bilen, som bara fortsatte bort tills dimman gömde den helt.
‘’Men… ’’
‘’Du var inte den första bilen att passera’’, sa Sara. ‘’Men du är den första som stannat.’’
‘’Vadå? Har fler bilar passerat men bara åkt vidare?’’
‘’Ja’’, svarade hon och nickade. ‘’Men det är ju mörkt och dimmigt, så de har nog inte sett mig. Eller inte brytt sig.’’
‘’Jag tror att alla som skulle se oss skulle bry sig’’, sa Elisabeth.
‘’Förutom den’’, påpekade Sara. ‘’Den bör ju ha sett din bil.’’
‘’Ja, förutom den kanske.’’

De lät tystnaden ta över mellan dem igen. Elisabeth kände sig som en isbit, och rös till när Sara tog ett steg närmare henne och la armen runt hennes axlar. De mötte varandras blickar och log.
‘’Så?’’ började Sara.
‘’Så vadå?’’
‘’Ska du inte göra mig sällskap? Vi kanske båda får komma upp till himlen.’’

Elisabeth fnissade.
‘’Jag tror inte så mycket på himlen.’’
‘’Nej, det gör väl inte jag heller’’, sa Sara. ‘’Fast såna som mig kommer väl inte dit ändå.’’

Elisabeth harklade till och drog in ett djupt andetag.
‘’Vet du, jag slutade frysa nu.’’
‘’Du vet vad det betyder? Eller hur?’’

Hon ville inte tänka på den tanken. Istället slöt hon sina ögon och tänkte på Stefan, på sina barn, sitt arbete, sitt hem, sin hälsa, hennes rygg värkte och läkaren hade sagt att hon måste börja röra på sig mer för hennes hjärtas skull.
‘’Men var fanns tiden för det?’’ frågade hon rakt ut. ‘’Så många krav hela tiden. Och mina barn, mina älskade barn hatar mig. Jag kanske inte var den perfektaste mamman, men vet är det? Jag gav dem all kärlek jag kunde, och jag såg alltid till att det fanns mat på bordet, fastän jag behövde svälta. Och min man, Stefan, fan vad jag hatar dig. Du är ett jävla svin, det är ditt fel våra barn hatar oss. Jag kan inte förstå varför jag har stannat kvar hos dig, stannat kvar hos staden och smärtorna. Och hur ska jag orka träna när jag har arbetat ett fjorton-timmars pass nästan varje dag för att vi ska kunna bo kvar? Åt helvete med mitt hjärta, det spelar ingen roll längre. Alla ska vi ändå dö.’’

Elisabeth väntade på svar, men inget kom. Hon öppnade upp sina ögon. Forsen dånade nedanför, natten verkade allt mörkare. Vinden smekte hennes kinder. Hon kände ingen arm på sina axlar längre och tittade mot Sara, men hon var borta. Hon blickade sig omkring men var ensam på bron. Nu kunde hon inte hålla tårarna kvar som sprutade ut från ögonen. Hon skakade på huvudet och tittade upp mot månen. Månen var klarare nu. Suget i magen hade släppt, den trasiga kroppen hade slutat värka och genast blev hon tagen av en varm, kärleksfull kraft.
‘’Förlåt mig’’, sa hon och slöt sina ögon igen, släppte broräcket och tog ett steg framåt.

Det tog bara en sekund.