Det var morgon.

Jag öppnade ögonen, la mig rygg och tittade upp i taket. Det var högt i tak. Jag sträckte på mig, gäspade till innan jag ställde mig upp och sträckte på mig ännu mer.

Mina arbetskamrater hade också vaknat. Vi alla var morgonpigga, förutom Greta, hon brukade sova tills frukosten var serverad.
‘’Godmorgon’’, hälsade jag och nickade.
‘’Men godmorgon på dig’’, hälsade Hilda tillbaka.
‘’Godmorgon’’, hälsade jag och nickade mot andra hållet.
‘’Hej’’, hälsade Gunilla.

Jag gick fram, tvättade mina händer och drack några klunkar vatten innan jag drog in ett djupt andetag och fyllde min näsa med den nyvakna luften. Idag kändes det som en bra dag. Jag skulle alldeles strax ut och arbeta på fältet. Så länge jag kommer ihåg har jag varit ute på fältet och arbetat, precis som min moder. Jag träffade aldrig min fader, men jag vet att även han arbetade på fältet. Min moder tog med mig ut precis efter jag föddes. Det var mitt andra hem, och det enda jag visste och kunde.

Jag gick tillbaka till min säng och bäddade. Jag bäddade varje morgon, något min moder uppfostrat mig att göra.
‘’Jaha’’, sa Karin och gäspade till. ‘’Vet någon vad det ska bli för väder idag?’’
‘’Nej’’, sa Gunilla och tittade sig omkring. ‘’Var är Karin?’’
‘’Jag står ju här’’, sa Karin och rynkade på pannan.
‘’Nej, inte du, den andra Karin. Karin C.’’
‘’Aha’’, sa Karin och skakade på huvudet. ‘’Nej, hon har jag inte sett.’’

In genom dörren kom Karin C.
‘’Där är du ju’’, sa Gunilla och log till. ‘’Du Karin, vad ska det bli för väder?’’
‘’Det kommer bli soligt idag’’, sa Karin C och drack lite vatten.
‘’Men vad härligt’’, sa Karin K. ‘’Jag som ska vara ute på fältet idag.’’
‘’Ja verkligen’’, instämde jag med ett leende på mina läppar.

Både jag, Gertrud, Gunilla och hennes syster Greta, och ibland Karin K, arbetade ute på fälten. Medan Hilda arbetade med transport och lagerarbete.
‘’Felicia’’, ropade Gunilla.
‘’Ja?’’, svarade jag och titta på henne. Hon stod vid utgången.
‘’Kom nu, vi måste sätta igång.’’

Min mage kurrade till, men frukost och lunch åt vi ute på fältet. Det fanns tre fält totalt. Jag, Gunilla och Greta arbetade på fält A, medan Karin K arbetade på fält B, tillsammans med Gertrud. Gertrud kunde komma över till oss också, men bara om vi hade mycket att göra. Det tredje fältet var övervuxet och användes knappt längre.

Arbetet ute på fälten var tunga. Dagarna var långa, solen stekte ner och fälten låg nere i en grop kändes det som, för det passerade aldrig någon svag vind att svalka ner oss.

Jag och Gunilla gick ut och stannade upp, drog in ett andetag av den friska morgonluften som hade börjat vakna. Vi gnuggade bort sömnen ur våra ögon. Jag kunde vakna väldigt tidigt, eller sent, men oavsett vad så var mina ögon trötta timmar efter. Även om jag drack eller åt något så hjälpte det inte, men hjärnan och kroppen kunde vakna upp och vara pigga långt in på dagen innan jag behövde vila. Men det var nog åren på fälten som hade byggt upp min kropp så den orkade med.

Vi tog till vänster och gick längs byggnaden. Himlen var blå så långt våra ögon kunde nå.
‘’Vill du ta östra eller västra sidan?’’ frågade Gunilla.
‘’Jag kan ta östra idag, det är okej’’, sa jag. Den östra sidan, vilket egentligen bara var den högra sidan av fältet, var den tyngsta sidan. Det var mer att skörda, jobbigare mark som gick upp och ner och dessutom var det där solen stekte mest. På västra sidan stod i all fall ett hus som gav en viss skugga.
‘’Vad snällt’’, sa Gunilla och log till. ‘’När jag är klar med min sida så kommer jag och hjälper dig såklart.’’
‘’Du är så snäll’’, sa jag och log.

Vi arbetade i två timmar innan vi slog oss ner, tillsammans med Greta som hade vaknat och gjort oss sällskap, för att äta frukost. Frukosten var en av mina favorit stunder på dagen. Jag var alltid hungrig på morgonen. Direkt när jag vaknat är frukost det första jag tänker på.
‘’Åh, vad gott det ska bli’’, sa jag och högg in.
‘’Mm’’, sa Greta som fortfarande halvsov. Hon brukade vakna till frukosten, eller till lunch. Men det var ingen som brydde sig om det, för när hon väl kom jobbade hon hårdare än någon annan.
‘’Greta’’, sa Gunilla och tog en tugga. ‘’Vill du hjälpa Felicia, hon har östra sidan.’’
‘’Ja självklart’’, sa Greta och tittade på mig och log.

Jag log tillbaka.

Efter frukosten var vi tillbaka i arbete. Det stora, varma klotet stod högt i himlen och svetten rann längs våra ryggar. Det var fruktansvärt varmt, men när vi väl hade kommit igång var det inget vi tänkte på. Det enda vi fick påminna oss själva om var att dricka vatten, vilket en lätt kunde glömma bort.

Arbetet brukade ta ungefär sju till åtta timmar. På det frukost och lunch, och ibland middag, kunde en hel arbetsdag ta ungefär nio till tolv timmar. Det är långa arbetsdagar, men å andra sidan har vi inte mycket att göra på fritiden. När vi slutar brukar vi umgås, prata, diskutera olika frågor eller ta promenader, men mycket mer än så gör vi inte, så de långa dagarna är, i alla fall för mig, inte så besvärliga i den meningen. Men, det skulle vara skönt att inte behöva slita så mycket, det var det som gjorde att både min fader och moder gick bort. Deras kroppar orkade inte mera, och lade helt enkelt av.

Jag rätade på mig och drog in några djupa andetag, när jag fick se Gertrud komma gående mot oss.
‘’Hallå där’’, sa jag och mötte henne.
‘’Hej’’, hälsade hon och började direkt arbeta. ‘’Jag tänker, att jag ska hjälpa er.’’
‘’Ja vad snällt’’, sa jag och tittade bort mot Gunilla på andra sidan, hon hade hunnit hälften av sin del.

Lunchtiden kom och vi slog oss ner i en cirkel. Alla var svettiga och trötta, så mat i magen skulle sitta fint.
‘’Hur går det?’’ frågade Gunilla och tog en tugga.
‘’Jo’’, sa Greta. ‘’Vi börjar närma oss, men det går det segt, för mig i alla fall. Jag vet inte varför.’’
‘’Det är nog värmen’’, sa Gunilla. ‘’Det är så fruktansvärt varmt idag.’’
‘’Ja kanske, förhoppningsvis blir det svalare i eftermiddag.’’

Precis när Greta sa det kom Karin C förbi och hörde det.
‘’Nej, jag tror värmen kommer sitta kvar till sent ikväll, tyvärr’’, sa hon och försvann bort.
‘’Usch’’, sa Greta och skakade på huvudet. ‘’Jag längtar tills hösten kommer, då blir det i alla fall svalare.’’

Vi nickade instämmande och åt vidare.

Idag skulle bli en rolig dag.

Idag skulle jag till frisören. Gårdagens arbete tog cirka tio timmar. Vi blev färdiga lite tidigare än Gunilla, och då gick vi dit och hjälpte henne med resterande skörd. Karin K hade mycket kvar av sitt fält, så efter vi var klara med att hjälpa Gunilla gick vi till henne och gjorde klart det fältet. Det var så vi brukade jobba. När en var klar gick den till den som inte var klar, och hjälpte. Det var såklart från arbete till arbete. Ibland var en så trött efter sin del, och då var det inget tvingat att hjälpa en annan.

Jag ställde mig upp från sängen och sträckte på mig. Min rygg gjorde ont, men jag vet inte om det var gårdagens hårda arbete, eller om jag legat dåligt i natt. Min säng är mjuk, men jag skulle vilja ha en mjukare.
‘’Godmorgon’’, hälsade Karin K och gjorde sin morgongymnastik.
‘’Godmorgon’’, hälsade jag. ‘’Du karin, om du ser Gunilla, kan du säga då att jag ska till frisören innan arbetet, så jag kommer lite senare?’’

Karin K nickade till och gjorde en konstig övning.

Jag gick ut och blickade uppåt. Ett par mörka moln i olika nyanser täckte himlen, men det såg ut som att solen snart skulle titta fram. Jag gick till höger, förbi det mindre huset där Harriet, Hanna och Tomas bodde. Ingen visste med säkerhet vad de gjorde, och de var bara vid det huset. De sov, arbetade och levde där.

Jag tog till vänster och kom fram till två hus. I det vänstra hade jag eller någon annan inte varit i, så där vet ingen vad som fanns. Men i det högra huset, där fanns frisören, massören och dit vi går om vi blir sjuka, vilket är sällan.

Jag klev in och där stod Martin redo. Det var bara jag som skulle bli klippt idag, vilket det brukade vara. Jag slog mig ner på stolen och log till mot Martin. Han sa något men jag förstod inte, han pratade ett språk jag eller ingen av de andra förstod. Rakmaskinen fyllde mina öron när mitt hår släppte från min kropp. Jag tyckte om att bli klippt, det blev skönt och luftigt, i alla fall nu när dagarna var så varma.

‘’Hej’’, hälsade Gunilla som satt och åt frukost.
‘’Godmorgon’’, hälsade jag och slog mig ner. Greta var inte här ännu, men hon fick hjälp av Gertrud, som fortfarande arbetade. ‘’Hur går det?’'
‘’Jo, det går bra. Det är lite svalare idag, så det är skönt.’’
‘’Ja’’, sa jag och blickade uppåt mot himlen. ‘’Jag trodde solen skulle titta fram, men det är ju skönt att den inte ville det.’’
‘’Jag hoppas den håller sig borta hela dagen, jag kommer inte klaga’’, sa Gunilla och ställde sig upp. ‘’Du, jag tänker att jag ska fortsätta, men ät frukost du. Jag tar östra sidan idag.’’
‘’Åh vad snällt’’, sa jag.
‘’Det är väl klart.’’

Gunilla försvann bort och jag började äta.

Efter frukosten gick jag till västra sidan och tittade ut över fältet. Vi gör inte hela fälten på samma gång, det skulle inte gå. Vi gör en del i taget.

Den västra sidan var alldeles perfekt att vara på idag. Både för molnen som gömde solen, men även för huset som skuggade. Det var bara en liten del som skuggades, men att stå där en solig dag var som att hoppa ner i ett isvak.

Jag tittade bort mot Karin K som arbetade på fält B. Det var ett betydligt mindre fält, men det var jobbigt ändå. Marken där var sämre, svårare att skörda och även om det var mindre tog det ibland längre tid att bli klar för dagen. Men Karin K arbetade flitigt. Hon var en av våra bästa arbetare, trots att hennes teknik var segare än våra. Så hur hon arbetade så snabbt, det visste ingen av oss, inte ens hon själv.

Långt där borta såg jag Hilda föra ett par lådor till ett av husen. Det var jag glad att jag slapp, vara lagerarbetare. Det var ett slitsamt arbete. Tungt, svettigt, och slet på kroppen mer än vad mitt arbete gjorde. Men Hilda var större än oss alla, och starkare, varför lageransvarig och transportansvarig blev ett naturligare val för henne.

Efter en sisådär tre timmar av hårt arbete stannade jag upp och slog mig ner på fältet. Jag pustade ut och drog in ett par djupa andetag, när Gunilla kom gåendes mot mig.
‘’Hej, hur går det?’’ frågade jag med ett leende, men ändrade min min ju närmare hon kom. Jag såg att hon var orolig. ‘’Hur är det? Har det hänt något?’’

Hon skakade på huvudet.
‘’Jag vet inte’’, sa hon och tittade sig omkring. ‘’Du har inte sett Greta än?’’

Jag skakade på huvudet och ställde mig upp.
‘’Nej, ska vi gå och leta?’’ frågade jag.
‘’Nja, jag vet inte om vi kan det...Eller, en snabbis kanske?’’
‘’Ja, kom vi går en runda’’, sa jag och tog tag i Gunillas hand och tillsammans började vi leta. Vi tittade inne i sovsalen, men där fann vi henne inte. Vi fortsatte mot frisörsalongen, men inte heller runt där såg vi henne. ‘’Ska vi titta borta vid Hilda?’’ frågade jag.
‘’Ja, tack’’, svarade Gunilla. Vi gick dit.
‘’Hallå på er’’, sa Hilda och stannade vagnen full med lådor ovanpå. ‘’Hur är det?’’
‘’Med oss är det bra’’, sa Gunilla och tittade omkring. ‘’Men Greta vet jag inte, vi hittar henne inte.’’
‘’Ojdå’’, sa Hilda. ‘’Jag har inte sett till henne här omkring, men jag kan hålla utkik efter henne.’’
‘’Ja tack, vad snällt. Det är bara så konstigt, hon brukar inte försvinna bara sådär.’’
‘’Hon kanske bara är ute på en promenad’’, sa jag.
‘’Nja, nej’’, sa Gunilla och skakade på huvudet. ‘’Det tror jag inte. Hon brukar aldrig gå på en promenad, i alla fall inte på morgonen. Åh, jag hoppas inget har hänt henne. Men var kan hon har tagit vägen? Vi kan ju inte ta oss härifrån’’

Jag svarade inte. Det fanns inget att svara. Var Greta än var, så måste hon vara kvar här. För att ingen av oss, inte ens stora Hilda, kunde ta sig över staketet som omringade området.
‘’Kom, vi går tillbaka’’, sa Gunilla och började gå tillbaka mot fälten. ‘’Hon kanske dyker upp sen.’’

Klockan blev mycket. De hade samlats inne i sovsalen, men Greta var fortfarande inte tillbaka.
‘’Men var är hon’’, fräste Gunilla. Tårar började falla nedför hennes kinder.
‘’Var är Karin, C?’’ frågade Gertrud.
‘’Jag tror jag såg henne utanför nyss’’, sa jag. Hon passerade förbi här utanför, bort mot Hilda.
‘’Hon kanske har sett något’’, sa Gertrud och gick fram till Gunilla. ‘’Greta kan ju inte bara ha spårlöst försvunnit. Det måste ju finnas en förklaring.’’

Gunilla skakade på huvudet.
‘’Jag vet att hon inte kommer komma tillbaka. Det här liknar inte henne. Hon skulle aldrig lämna oss så här.’’
‘’Vi måste hålla hoppet uppe’’, sa jag, när Karin C kom in i salen. ‘’Åh, Karin, vad bra att du är här. Vi måste fråga, har du sett Greta någonstans?’’
‘’Åh snälla Karin, säg att du har gjort det’’, sa Gunilla och började gråta. Hon snyftade till. ‘’Snälla.’’
‘’Tyvärr har jag det’’, svarade Karin.
‘’Tyvärr?’’ sa Gunilla. ‘’Vad ska det betyda?’’
‘’Jag såg henne, och jag har farit runt på hela området i hopp om att jag såg fel. Men, jag måste tyvärr meddela att Greta, har blivit bortförd av dem där.’’
‘’Dem där’’, fräste Gunilla och föll ner på golvet. ‘’Nej, nej, nej…’’ upprepade hon om och om igen, skakade på huvudet och borrade ner ansiktet i golvet medan tårarna sprutade ut.

En sak som var säker, en sanning vi hade, var att när någon blev bortförd av Dem där, skulle den aldrig komma tillbaka. Det var så Hildas föräldrar försvann, Gunillas och Gretas moder försvann. Förut hade vi till och med två till arbetare som arbetade på fälten, Hanna och Gabriella, men de hade också blivit bortförda. Varför, det visste ingen. En dag, så var de bara borta. Den enda som hade sett dem föras bort är Karin C, och hon hade så många gånger försökt förklara hur de fördes bort, men hon kunde inte.
‘’Åh Greta’’, snyftade Gunilla. ‘’Min älskade Greta.’’

Jag gick fram och strök min hand på hennes rygg.
‘’Jag ber om ursäkt Gunilla’’, sa jag. ‘’Vi kommer alla sakna henne så himla mycket.’’

Jag och Gunilla vaknade extra tidigt för att ta en promenad.

Vi gick till vänster, bort dit Hilda arbetade och gick sedan längs staketet. Gunilla suckade till.
‘’Vad ska jag ta mig till?’’ frågade hon och suckade till ännu en gång.
Jag försökte komma på något att svara, men mina tankar blev blanka.
‘’Jag vet inte hur jag ska klara mig utan Greta, hon var min pelare.’’
‘’Mm’’, svarade jag till slut. ‘’Ja, hon var fantastisk.’’
‘’Fantastisk, det är ett perfekt ord att beskriva henne’’, sa Gunilla och log till, men sorgen drog snabbt ner hennes mungipor igen.

Vi gick förbi ett träd som blev planterat när jag var liten. Nu stod det flera meter högt med en vacker krona. Vi slog oss ner på gräset under.
‘’Undra hur fältarbetet kommer bli nu’’,sa Gunilla och lade sig ner raklång. ‘’Visst har vi Gertrud som hjälper till, men Karin kommer få det kämpigt om hon ska behöva vara själv.’’
‘’Ja, men vi klarar oss nog. Men, det går ju inte att ta bort hur hårt Greta arbetade. Vi kommer nog klara oss, men allt kommer gå mycket segare.’’
‘’Ja, exakt.’’
Vi satt under trädet ett tag. Det var tidigt på morgonen men värmen gjorde sig påmind ändå. Det stora klotet var på väg upp mot sin tron, men trädet skyddade oss mot strålarna.

Jag gillade att sitta under det här trädet. Inte enbart att den skuggade, men det gav en viss ro, men bara för en kort stund. Jag klarade inte av att bara sitta och inte göra någonting en längre tid, inte Gunilla heller.
‘’Nej’’, sa hon och ställde sig upp. ‘’Ska vi fortsätta?’’

Jag nickade.

Vi fortsatte förbi fälten, förbi sovsalen där alla andra fortfarande snarkade högt, förbi där Hanna, Harriet och Tomas bodde. Jag försökte titta in och se en glimt av något, men det såg öde ut. Vi gick till grinden och tittade ut mot andra sidan. På vänstra sidan fanns en åker, och på högra sidan stod stora träd och prydde längs vägen. Vi fortsatte till vänster, förbi frisörsalongen och det andra huset.
‘’Tror du att vi aldrig kommer få se henne igen?’’ frågade Gunilla med tårar i ögonen.
Jag tog en stund för att samla mina tankar och ge ett uppriktigt svar.
‘’Tyvärr’’, svarade jag till slut. ‘’Men om vi tänker tillbaka när andra har förts bort så, nej tyvärr.’’

Svaret fick Gunilla att brista ut i gråt. Jag klev närmare och strök min hand längs hennes rygg.

Vi kom tillbaka till sovsalen och då hade Hilda och Gertrud vaknat. Karin K låg fortfarande och halvsov, och karin C visste vi inte var hon befann sig.
‘’Godmorgon’’, hälsade Hilda och tittade på Gunilla. ‘’Hur går det?’’

Gunilla nickade.
‘’Jo’’, svarade hon. ‘’Det går.’’

Hilda nickade till och gick fram för att tvätta sig i ansiktet.

In kom Karin C och stannade bredvid oss.
‘’Det ser ut att bli ett toppen väder idag, men väldigt varmt.’’
‘’Mm’’, sa jag. ‘’Det är varmt redan nu, och solen har själv inte ens vaknat.’’

Jag tog östra sidan idag.

Innan jag ens hade börjat arbeta rann svetten längs min rygg. Då och då blickade jag bort mot Gunillla som stannade upp och grät emellanåt. Jag kände en klump i bröstet varje gång jag såg henne gråta. Jag visste bara hur det var att förlora föräldrar, men jag kunde inte förstå hur det var att förlora en syster. Det kunde ingen här.

På Fält B stod Karin K och arbetade. Bredvis sig stod Gertrud och hjälpte henne, men efter halva dagen skulle hon komma till oss för att hjälpa till.

Min mage kurrade och jag längtade efter frukost.

Tid för frukost kom och jag slog mig ner bredvid Gunilla och började äta.
‘’Går det bra?’’ frågade jag.
‘’Jo, det går’’, sa hon och suckade till.
‘’Du får säga till så ropar jag på Gertrud, så kanske hon kan komma hit tidigare och hjälpa till.’’

Gunilla nickade till med ett litet leende.
‘’Mm, tack.’’
Jag log tillbaka.

Tiden gick, svetten rann och kroppen blev tröttare och tröttare, när ett vrål plötsligt ekade över området. Jag höjde blicken och såg Hilda ligga ner på marken.
‘’HILDA!’’ skrek jag, och jag, Gunilla, Karin och gertrud sprang dit.
‘’Åh, Hilda. Vad har hänt?’’ frågade jag som kom fram först.
Hilda skakade på huvudet.
‘’Jag vet inte, det högg till i både ryggen och benet, så föll jag ihop.’’
‘’Gör det ont nu?’’
‘’Ja, som tusan. Jag kan knappt röra mig’’, sa hon med slutna ögon.
‘’Åh, vad ska vi göra?’’ frågade jag när de andra hade kommit fram.
‘’Ska vi kalla på Martin eller Markus?’’ föreslog Karin.

Vi andra nickade och jag sprang till dem. Jag visste inte riktigt var de bodde, men jag hoppas att det var i huset där ingen hade varit. Jag sprang fram till dörren och bankade. Efter en stund hördes fotsteg och dörren for upp. Där stod Martin med uppspärrade ögon att se mig här.
‘’Kom’’, sa jag, trots att jag visste att Martin inte förstod mitt språk. Jag började göra en gest med huvudet och backade bakåt. Martin såg ut som ett frågetecken, innan han tittade bort och såg de andra stå i en ring kring Hilda som låg ner. Han sa något på sitt språk och började springa, jag sprang efter.
När jag kom dit höll Martin på med något, han höll i något svart och pratade.
‘’Hur går det?’’ frågade jag.
‘’Vet inte’’, svarade Karin. ‘’Hon har väldigt ont, men varför det vet jag inte.’’

En stund senare kom Markus och gjorde Martin sällskap. De tog på Hilda, som skrek av smärta. Till sist kom en annan som Martin och Markus, hållandes en spruta i handen. Nålen höggs in i Hilda, som efter några sekunder slutade skrika.
‘’Hur går det?’’ frågade Gunilla. ‘’Hilda?’’
‘’Det’’, började hon. ‘’Det känns bättre nu.’’

Hilda ruskade till med huvudet, innan hon började ställa sig upp.
‘’Sådär ja’’, sa Karin och log. ‘’Fortsätt så.’’

Hilda rätade på sig men haltade till.
‘’Aj...Det gör fortfarande ont, men nu kan jag åtminstone gå till sovsalen.’’

Jag var tillbaka på fältet. Martin, Markus och den tredje hade försvunnit igen. Karin K, Gertrud och Gunilla var även de tillbaka ute på fälten. Hilda hade lagt sig ner i sovsalen och karin C hade vi ingen aning om var befann sig.

Jag skulle aldrig glömma den natten.

Mitt i natten började Hilda skrika av smärta, innan Martin och Markus kom inspringandes. De talade med varandra på det främmande språket, innan de fick ut Hilda, och hennes skrik tystnade. Sen, när vi alla hade vaknat, gick vi ut och tittade efter henne, men hon var spårlöst försvunnen.
‘’Vad är det som händer?’’ fräste Gunilla. ‘’Först Greta, nu Hilda.’’
Jag skakade på huvudet.
‘’Det är något som är fel, varför försvinner de bara?’’
‘’De kanske tog Hilda med sig, precis som med Greta?’’ sa Karin K.
‘’Mm’’, sa jag och tittade mig omkring. Det fanns inget spår av henne. ‘’Kanske. Men till var? Och vilka är de?’’

De ryckte på sina axlar, ingen visste.

Vi försökte fortsätta ute på fälten, men vi kunde inget annat än tänka på Hilda och Greta. Hilda hade varit här bland oss så länge jag kunde minnas. Hon var här redan innan mina föräldrar var födda.

Efter någon timmes arbete slog jag och Gunilla oss ner för frukost, men ingen av oss hade någon aptit.
‘’Jag saknar hennes så, och greta’’, sa Gunilla och fick tårar i ögonen.
‘’Ja, jag med’’, sa jag. Det gjorde jag verkligen. Ingenting var sig lik längre kändes det som. Till och med Martin och Markus arbetade nu med det Hilda arbetade med. De gick runt, bar på lådor och flyttade saker. Pustade och stönade sig fram, svettiga.
‘’Tror du’’, sa Gunilla, men blev tyst.
‘’Vad tror jag?’’ frågade jag.
‘’Nej, nej det var inget. Ska vi fortsätta?’’
‘’Okej...Ja visst.’’

När vi trodde att saker och ting hade lugnat ner sig, då kom de igen, och den här gången var det min tur. Jag skulle precis gå tillbaka till huset efter arbetsdagen var slut, när Martin och Markus kom, slängde en kedja runt min hals och fick mig att gå in i något jag inte kunde förklara. De tog av kedjan innan allt blev mörkt och trångt. Jag visste att jag inte var ensam där inne, för jag hörde gråt, snyftningar, röster och böner som bads.

Saken jag stod i började vibrera, låta, för att i nästa sekund röra sig framåt. Framför mig såg jag en springa som släppte in en glimt av ljus. Jag pressade mig dit och tittade ut. Allt jag såg var landskap som försvann bort. Vi åkte igenom grinden, och allt kärt jag höll nära, alla jag kände, och det enda jag kunde, försvann bort.
‘’Ursäkta’’, sa jag. ‘’Ursäkta mig, vad heter du?’’

Framför mig stod något, men jag kände att det var något levande.
‘’Fredrik.’’
‘’Hej Fredrik’’, fortsatte jag. ‘’Mitt namn är Felicia. Vet du var vi är på väg?’’
‘’Nej’’, svarade Fredrik. Hans röst lät skakig och hes. ‘’Men jag har väntat på den här dagen.’’
‘’Hur då menar du? Varför har du väntat?’’
‘’Jag, jag arbetar på ett fält långt härifrån, och alla jag kände där bara försvann en efter en. Till sist var det bra jag och två till kvar, tills nu. Jag kände på mig att det var min tur förr eller senare.’’
‘’Vad tror du kommer hända? Är det bra eller dåligt att fraktas bort så här?’’
‘’Jag hoppas att det är bra, men en kan aldrig veta. Ingen av dem som fördes bort har någonsin kommit tillbaka. Hur är det hos er? Har någon hos er förts bort?’’

Jag nickade.
‘’Ja, många. Det var ett tag sen sist, men nu har två försvunnit på två dagar, och jag nu då.’’
‘’Hm, ja’’, sa Fredrik och fnös till. ‘’Jag hoppas det är något bra som ska hända. Vi kanske får byta fält, komma till något större, något bättre.’’
‘’Mm, ja kanske. Vi får hoppas.’’

Plötsligt studsade allting omkring och jag greppade tag i det första jag fick tag i. Så fortsatte hela resan. Jag hade ingen aning om hur länge vi åkte, men det kändes som en evighet. Efter ett tag började flera gråta, skrika och försökte banka sig ut, men väggarna var hårda som sten.
‘’Fredrik’’, sa jag.
‘’Ja?’’ hördes en röst bakom mig, jag vände mig om.
‘’Hur stora var era fält?’’
‘’Jättestora, men exakta metern vet jag tyvärr inte. Era då?’’
‘’Också väldigt stora, men samma här, exakta metern vet jag inte. Men det tar ungefär en till en och en halv vecka tror jag att skörda klart allt. Men då, när vi blir klara med den sista biten, har början igen nästan blivit klar för skörd.’’
‘’Ja, samma här. Det brukar ta ungefär två veckor. Jag är avundsjuk på Henrik, han är lageransvarig.’’
‘’Avundsjuk?’’ sa jag. ‘’Varför då? Vi har också en sådan, Hilda, hon har tyvärr också blivit bortförd, men varför avundsjuk? Det är slitsamt det hon höll på med.’’
‘’Ja, men Henrik jobbar bara halva dagen sen är han klar, och då har han friheten att göra vad han än vill tills dagen är slut.’’
‘’Ja jo’’, sa jag och nickade. ‘’Men att ha lång ledighet är ju samma som att inte ha något att göra. Jag jobbar ju hellre än att vara ledig och inte ha något att göra i flera timmar.’’
‘’Va?’’, fräste Fredrik. ‘’Är du galen? Det är ju som att säga att du inte vill äta frukost och lunch för att du ska äta middag.’’
‘’Är det?’’ undrade jag och höjde ögonbrynen.
‘’Dessutom finns det mycket du kan göra. Du kan till exempel gå på en promenad, diskutera frågor med dina arbetskamrater, eller till och med ingenting, bara sitta där och vara.’’

Jag skakade på huvudet.
‘’Nej, det gör vi ju dessutom ändå, men bara sitta och inte göra någonting? Nej, det låter inte roligt.’’

Precis då bromsade saken vi fanns i och allt blev tyst från utsidan. Något började gnissla innan saken vi stod i körde framåt igen. Jag hukade mig ner vid hålet och kikade ut, vi åkte förbi ännu en grind. Den här grinden såg ännu större ut än våran hemma. Kanske hade vi trots allt fått komma till ett större fält. Större fält betydde större grind.

Saken vi stod i stannade igen, och den här gången var det något som dunkade till, innan fotsteg hördes skrapa mot gruset. Någon stund senare blev det ljusare och ljusare, innan utsidan visade sig helt. Där stod en till, ingen Martin eller Markus, men en annan som talade det främmande språket.

Han drog ner någonting och havet av oss började gå ur saken. Det gick en ramp ner, och när vi väl var ute fick vi samlas i en cirkel. Runt om oss stod alla som talade det främmande språket. De höll i något långt som blixtrade vid ena änden.

Rätt som det var sprang en av oss iväg, mot grinden. En av de som talade det främmande språket sprang efter, höjde upp stången i handen och stötte till med den blixtrande änden. Han eller hon, jag kunde inte riktigt se skillnaden härifrån, låg där livlös.

De andra som talade det främmande språket, tog några steg åt sidan och skapade en passage för oss att passera igenom. Vi började smyga framåt, jag låg bland dem i täten, innan vi började springa framåt.

Jag blickade mig omkring och såg inget annat än stora byggnader, den stora grinden som omringade oss alla och ett par stora föremål jag aldrig hade sett förut. Lite här och var låg pölar av en röd, trög vätska.

Plötsligt tog vägen slut framför oss, men fortsatte till vänster. Vi sprang ditåt, in i ett av husen och kom in i något som såg ut som en stor sovsal, fast utan sängar. Vi sprang bort till andra sidan innan vi stannade upp. Jag vände mig om och blickade bort mot där vi kom ifrån. De som talade det främmande språket stängde igen porten när den sista av oss kom in.

En bit fram stod Fredrik, jag gick dit.
‘’Hej’’, hälsade jag.

Fredrik nickade till.
‘’Vad tror du? Vad är det som händer?’’

Han skakade på huvudet.
‘’Jadu, det känns inte bra. Och vad var allt där på utsidan, och grinden, och var är alla fält? Nej, jag har en dålig magkänsla över det här.’’
Jag nickade, det hade jag också.

En stund gick utan att något hände. Vi alla stod där i salen och tittade runt, på varandra, försökte se ut men inget fönster fanns. Det gick att se något igenom glipan i porten, men inte mycket alls. Jag tittade uppåt, stirrade på lamporna när de plötsligt slocknade, och kaos bröt ut.

Jag slängde mig åt sidan för att inte bli nedputtad.

Jag kröp fram till väggen och slog mig ner där medan de andra började springa fram och tillbaka, skrika och slå sig fram. De blev galna.
‘’Ta det lugnt’’, hördes ett rop från mörkret.

Det gick fortfarande att se, av glimtar av ljuset som letade sig in.
‘’AJ!’’ skrek någon. ‘’AJ, KLIV AV!’’
‘’Vad fan gör du?’’ fräste någon annan.
Jag kände någon ställa sig bredvid mig, jag sneglade dit och såg Fredrik.
‘’Jävla galningar’’, fräste han och torkade sig om näsan. Han hade blivit nedputtad och slagit näsan i golvet.
‘’Ja, vad tusan har det hänt med dem?’’
Fredrik skakade på huvudet.
‘’Jag tror de drabbats av panik. Rädda för vad som ska ske.’’
‘’Är vi inte alla det’’, sa jag. ‘’Men vi är lugna.’’
‘’Ja’’, instämde Fredrik och nickade till. ‘’Det är vi.’’

Porten längs bort öppnades upp och in kom en av dem som talade det främmande språket, med en grön jacka på sig. Det stod Adohit längs ärmen och på ryggen med en symbol. Jag började kalla alla de som talade det främmande språket för Adohit.

Adohiten gick fram och slängde en kedja runt halsen på en kvinna som skrek, innan Adohiten slet ut henne.
‘’Herregud’’, sa jag och sjönk ner ännu mer där jag satt. ‘’Vart ska de föra henne?’’
Fredrik skakade på huvudet.
‘’Ja, det är något som är sjukt fel. Jag har en känsla att vi inte kommer komma tillbaka till våra fält, eller något fält för den delen.’’

Det blev lugnt ett tag. Var Adohiten hade fört kvinnan visste ingen, men Adohiten hade inte kommit tillbaka för att föra bort någon annan av oss. Lamporna var fortfarande släckta, men nu hade jag åtminstone vant mig vid mörkret och såg ganska bra ändå.

Jag blickade bort på Fredrik som hade gått för att prata med några andra. Han hade en osäker blick, en blick av ovisshet. Min mage kurrade, och jag lutade huvudet mot väggen och slöt mina ögon. Om vi ändå skulle vänta så kunde jag lika gärna vila lite.

Jag vaknade ur drömmen med ett ryck och blickade mig omkring. För en sekund trodde jag att jag var tillbaka i min säng hemma, men jag såg sen havet av oss som stod och väntade, Nu vad det än var vi väntade på. Jag ställde mig upp och gick fram till två andra som stod framför mig.
‘’Hej, ursäkta mig’’, sa jag och log till. ‘’Mitt namn är Felicia, vad heter ni?’’
‘’Hej’’, hälsade ena. ‘’Jag heter Fabian, och det här är Felix.’’
‘’Hej’’, hälsade Felix.
‘’Hej, så, hur mår ni?’’
‘’Jodå’’, sa Fabian. ‘’Vi försöker bara ta reda på vad det är vi väntar på, men ingen har ett bra svar att ge.’’
Felix skakade på huvudet.
‘’Nej’’, sa jag och blickade omkring. ‘’Jag har också försökt förstå det. Kommer ni också från fälten?’’
‘’Ja’’, svarade Felix. ‘’Skulle precis gå till min säng för att vila när jag kände någon ta tag i mig, slänga en kedja runt min hals och dra mig in i den där...Saken.’’
‘’Ja’’, sa jag. ‘’Samma här. Jag var också precis klar med arbetsdagen så anföll de mig.’’ Jag skakade på huvudet. ‘’Vad tror ni, kommer vi få komma ut till ett större fält eller så?’’
‘’Jag hoppas det’’, sa Fabian. ‘’Där vi arbetade var det ganska små, tråkiga fält. Så det skulle vara guldvärt att få komma till något större.’’
‘’Ja’’, instämde Felix.

Plötsligt for porten upp igen, och den här gången drog en av Adohiterna något bakom sig. Adohiten stannade i mitten, välte föremålet och ut kom mat. Det bredde ut sig över golvet samtidigt som Adohiten sprang ut och stängde igen porten. Det blev några sekunder av tystnad. Jag kände hur spänningen höjdes, när total kaos ännu en gång bröt ut. Alla sprang fram, knuffades och puttades, kastade sig ner efter maten och började frossa i sig. Jag, Fabian, Felix och Fredrik som hade gjort oss sällskap, stod alla med hakan nere i golvet.
‘’Vad tusan gör de? Varför har alla börjat bli helt galna?’’ fräste Fabian och gjorde en handgest över kaoset. ‘’Helt otroligt.’’
‘’De kanske är rädda att behöva svälta’’, sa Fredrik.
‘’Svälta?’’, sa jag. ‘’Varför skulle vi svälta? De kommer väl ge oss mat. Eller?’’
Fredrik ryckte på axlarna.
‘’Ingen aning, men jag tror vi ska försöka passa på att äta...Om det blir något över.’’

Det blev ingenting över. Det blev ingenting över för hälften av oss. De som lyckades ta sig fram till maten stannade där och pressade i sig. Det var inte i fråga om att alla skulle få mat, det var den starkaste som fick mat.
‘’Herregud’’, sa Felix. ‘’Vi kommer att dö här.’’
‘’Nej, sluta’’, sa jag. ‘’Vi kommer inte alls att dö.’’
‘’Tror du inte?’’ frågade Fabian.
‘’Se hur de behandlar oss. De stänger oss inne, ger oss inte tillräckligt med mat, de har ljusen släckta. Det klingar bra med att försöka ha ihjäl oss.’’
‘’Vi måste ha hoppet uppe’’, sa jag. ‘’Vi kan inte bara anta. Eller hur Fredrik?’’ Jag tittade mot Fredrik, men han ryckte bara på axlarna utan att säga något, men jag såg i hans ögon att han tyckte som de andra.

Kanske hade de rätt.

Efter natten hade passerat, och glimtar av ljus ännu en gång letade sig in öppnades porten upp på andra sidan. In kom tre Adohiter och slängde på kedjor runt halsar, slet ut dem, innan Adohiterna kom in igen. De var hårdhänta, brydde sig inte alls att några skrek av smärta. Jag, Fabian, Felix och Fredrik började backa bakåt, när en av Adohiterna tittade på Felix. Felix var mindre än oss, lite smalare. Förmodligen var det därför Adohiten klev fram till honom, slängde kedjan runt halsen och drog ut honom. Vi andra tre stod mållösa och bara tittade på. Vi hade ingen makt här inne. Adohiterna var för starka, för stora. Dessutom hade de den där långa stången med blixtar längs ner runt midjan, och den som gjorde motstånd fick sig en stöt.
‘’Åh herregud’’, sa Fabian och började gråta. ‘’Lilla Felix, åh herregud.’’

Både jag och Fredrik klev fram och lade våra händer på hans rygg.
‘’Jag ber om ursäkt’’, sa jag.

Fredrik nickade, men sa ingenting. Det fanns ingenting att säga, bara vara där.

Adohiterna hade plockat med sig ungefär hälften av oss. Vi som var kvar samlades i en grupp. Många kände de som försvann, det var till och med ens syskon eller barn, eller förälder. Jag tittade på Fredrik som såg skräckslagen ut, som de flesta här inne. Jag själv höll nog också på att bli det, men än så länge kunde jag känna ett viss hopp. Visst var Adohiterna hårdhänta, men de kanske blev bättre sen.

Väntan var det som var jobbigast. Ingenting hade hänt på runt tre eller fyra timmar. Här inne var det svårt att veta exakt hur långt tiden hade gått. Vi hade inte fått någon mat, ingen Adohit hade kommit in och tagit någon av oss, vi hade inte ens sagt ett enda ord till varandra, när porten öppnades sig ännu en gång.
‘’Åh nej’’, fräste en.
‘’Nej, nej, nej…’’ upprepade en annan.
‘’Ställ er mot mitten’’, sa Fredrik och började pressa sig mellan. Efter kom Fabian.
‘’Mot mitten?’’ sa jag, och började gå mot mitten när någon tog tag i mig och drog mig bakåt. ‘’NEJ!’’ skrek jag och sneglade bakåt. Det var en Adohit som hade öppnat upp porten på andra sidan. ‘’Släpp’’, fräste jag och försökte slita mig loss. Men greppet från Adohiten var alldeles för stark.
‘’Felicia’’, ropade Fredrik från mitten när en kedja slängdes runt min hals, och jag började dras utåt.
‘’Fredrik’’, ropade jag tillbaka, fick ögonkontakt med honom innan porten stängdes mitt framför mig.

Det var ljust ute, men solen gömde sig bakom ett par gråa moln. Adohiten sa någonting och drog i mig att gå framåt. Den här Adohiten verkade vara lite snällare, inte alls lika våldsam som många andra. Eller berodde det på att jag inte orkade göra motstånd.

Framför mig bredde sig ett tiotals meter högt och brett hus ut sig. Jag blickade omkring i hopp om att det fanns någonstans att springa, men allt var omringat av den höga grinden. Dessutom skulle kedjan runt halsen göra det omöjligt för mig att smita.

Adohiten tog tag i porten och öppnade upp. Jag möttes av skräckslagna ögon, slangar som gick in i kroppar, fängslade kroppar och skrik som dånade i mina öron.
‘’Men’’, sa jag för mig själv. ‘’Där är ju hon från igår. Och där är en till.’’ Vi gick förbi de som hade blivit utdragna igår, tillsammans med många av dem som blev utdragna tidigare idag.

Adohiten stannade vid vad som verkade vara ett slags bås och slingrade halskedjan runt en stolpe. Adohiten puttade mig längre in i båset innan en grind for upp framför mig. Det blev trångt, jag kunde knappt röra mig. Det gick att luta kroppen åt sidorna, men att ta ett steg fram eller bakåt gick inte.

En stund senare kom Adohiten tillbaka med en slang och en bunke. Adohiten förde slangen in i min mun, jag höll på att kräkas och kvävas, innan något började pumpas in i mig.

Jag stod där i timmar kändes det som. Min mage började värka redan i början, och nu kändes det som att den skulle spricka. Tårar rann längs mina kinder när en annan Adohit kom fram, stängde av pumpen och tog bort slangen.
‘’Tack’’, sa jag, fast jag visste att vi inte pratade samma språk, när Adohiten höjde upp sin hand och slog mig rakt i ansiktet. Adohiten skrattade till, höjde upp handen igen och slog, innan en spark kom farandes och träffade mig i magen. Luften flög ur mig och jag sjönk ner, så mycket som utrymmet tillät, på golvet. När jag väl låg där nere sparkade Adohiten mig ännu en gång över ryggen, innan monstret försvann bort.

Jag låg där ett tag. Smärtan blixtrade runt i min kropp. Jag hade aldrig blivit slagen förut, och nu, efter att ha blivit det, ville jag aldrig bli det igen. Det var en fruktansvärd smärta.

När jag väl lyckades räta på mig igen hade blod börjat rinna ner längs min haka och droppa ner på golvet. Min näsa och öga värkte, såväl som ryggen. Jag sneglade åt sidan och fick syn på någon jag kände igen från salen.
‘’Hej’’, hälsade jag. ‘’Jag heter Felicia, vad heter du?’’
‘’Freja’’, hälsade hon. Hennes blick var tom. ‘’Har du ont?’’

Jag nickade.
‘’Ja, jätteont. Varför gjorde den så?’’

Freja ryckte på axlarna.
‘’Jadu, ingen vet. Ibland kommer de bara och slår oss, innan de går iväg igen.’’
‘’Har du också fått slangen?’’ frågade jag och slog igen ögonen med en grimas. En fruktansvärd smärta blixtrade till i magen, innan den släppte och försvann bort. ‘’Åh herregud’’, fräste jag och skakade på huvudet. ‘’Det känns som att min mage ska sprängas.’’
‘’Mm’’, sa Freja och fick en tår i ögat. ‘’Det är inte över, tro mig. Jag har fått slangen tre gånger, och jag kom hit igår, eller inatt, jag kommer inte ihåg längre.’’
‘’Tre gånger?’’ fräste jag. En känsla av hopplöshet fyllde min kropp. ‘’Varför gör de så? Vad finns i bunken?’’

Freja skakade på huvudet.
‘’Jag har ingen aning, men jag tror det är någon typ av näring eller så. För jag känner mig tyngre.’’
‘’Näring? Vadå, matar de oss eller vadå?’’
‘’Mm, jag tror det’’, sa Freja och snyftade till. ‘’Men jag kan inte vara säker.’’

Plötsligt kom en Adohit till Freja, höjde upp sin hand och slog till henne, innan Adohiten släppte ner bunken och tryckte ner slangen i halsen på henne.

Jag stod med uppspärrade ögon och såg på.

Det kändes som att Freja stod där i en evighet med slangen ner i halsen.
Jag ville hjälpa, men jag kunde inte.
‘’Går det bra?’’ frågade jag.

Men Freja gjorde ingenting. Hon bara stod där med stängda ögon. Hennes mage hade svullnat upp, när hon plötsligt blev helt lealös.
‘’Freja’’, sa jag och tittade runt på henne. Hennes ben hade förlorat sin styrka, men hon hölls uppe för väggarna var så trånga. ‘’Freja’’, ropade jag. ‘’FREJA!’’

Hennes mage blev större, nästan rörde på sig. Jag förstod inte vad det var jag tittade på, när geggan rätt som det var sprutade ut från hennes mun, tillsammans med en röd, trög vätska. Alla runt om började skrika av skräck, när en Adohit sprang fram och stängde av pumpen, tog ur slangen ur munnen och öppnade upp grinden. Adohiten öppnade upp båset ännu mer och Freja föll ner på golvet, livlös.
‘’Åh nej, Freja’’, snyftade jag och fick tårar i ögonen. ‘’Vad har ni gjort?’’ fräste jag åt Adohiten som drog ut henne från båset. Geggan och den röda vätskan rann fortfarande ur hennes mun. Det kom en till Adohit och hjälpte den första med att dra bort Freja. De lyfte upp henne och slängde ner henne i en lådliknande sak på hjul, innan de försvann bort.

Runt om hade skriken tystnat. Jag blickade bortåt och såg flera som hade slangar nedkörda i halsarna.

Jag hade inte tänkt på det förut, men mitt bås verkade vara mindre nu än förut. Jag hade dessutom svårare att titta runt. Framför mig var det tomt, men framför båset där Freja nyss hade varit i, stod det en.
‘’Hej’’, ropade jag. ‘’Jag heter Felicia, vad heter du?’’

Jag fick inget svar, inte ens en blick. Jag tittade bort när jag såg en Adohit i ögonvrån komma mot mig.
‘’Nej, nej’’, fräste jag och skakade på huvudet så gott det gick, när Adohiten stannade framför mig, ställde ner dunken, tryckte ner slangen i halsen på mig och tryckte på pumpen.

Jag trodde jag skulle dö. Min mage skulle sprängas, det var det enda jag kunde tänka på. Det skulle bli som Freja, min mage skulle spricka. Men när det kändes som bristningspunkten hade blivit nådd, då kom en Adohit och tog bort slangen från mig, slog mig tre gånger i ansiktet innan Adohiten försvann bort skrattandes.

Båset var otroligt trångt nu. Väggarna tryckte sig in i mina sidor. Jag hade även behövt gått på toa där jag stod, både urin och avföring, och det är ingen som kommit och tagit bort det. Att behöva ligga eller stå i sin egen tömning är bland det värsta jag vet. Det var så förnedrande, mer förnedrande än slangen i halsen eller slagen mot ansiktet.

Jag drömde mig bort, tillbaka till fältet. Jag saknade den heta solen som stekte ner, det vindlösa fältet som var så slitsamt och jobbigt, men som nu känns som ett paradis.

Jag hade inte tänkt på det förut, men stanken här inne var förfärlig. Både geggan stank, men även alla som tömde sig, såväl som jag. Stanken fyllde våra näsor och höll sig kvar där. Jag vågade inte öppna munnen utifall jag skulle känna smaken.

En Adohit gick förbi, öppnade upp båset på andra sidan vid den som inte ville svara, och drog ut den tystlåtna. Skriket avslöjade att det var en kvinna. Hennes skrik fyllde mina öron när Adohiten släpade henne längs golvet, hon försökte stå emot men Adohiten var för stark.

Det blev tyst, innan hennes skrik ännu en gång fyllde salen. Men den här gången var det inte ett skrik efter hjälp, nu var det ett annan skrik. Ett skrik av skräck, ett skrik av smärta.

Jag försökte blockera ljudet men det gick inte. De andra omkring började gråta och böna och be. Jag började också gråta.

Nu var det min tur.

Jag hade varit där i flera dagar nu. Samma dag så likadan ut. En Adohit kom, tryckte ner slangen i min hals, slog till mig några gånger och försvann. Ungefär tre till fyra gånger per dag.

Adohiten tog bort grinden framför mig, öppnade upp båset och drog ut mig. Jag gjorde inget motstånd, det skulle inte hjälpa. Vi tog till höger, gick in till ett rum bredvid där den röda, trögflytande vätskan låg som en hinna över golvet. Det var kladdigt att gå i.

Adohiten drog in mig till ett annat bås, det här var större. I taket hängde ett rep. En annan Adohit kom bakifrån och tog tag i mina ben, fällde ner mig på golvet och lyfte upp benen, medan den första Adohiten tog repet och knöt runt mina fötter.

Jag hissades upp i luften. Blodet rusade till mitt huvud, min tunga vikt försökte trycka sig ner mot golvet och mina ben gjorde ont. Det kändes som att jag skulle slitas i två delar.

Adohiten som hade tagit tag i mina ben klev fram och sparkade mig i magen. Jag stönade till. Plötsligt kom den andra Adohiten fram, hållandes en lång kniv. Vi fick ögonkontakt, innan Adohiten lade kniven mot min strupe och ryckte till.

Jag började sprattla. Jag visste inte om jag var levande eller död. En röd vätska sprutade ut från min hals, samtidigt som en så fruktansvärd smärta blixtrade till i hela min kropp. Jag ryckte till ofrivilligt. Jag visste inte om jag skrek eller inte, men förmodligen. Eller så vågade inget ljud lämna min mun.

Adohiterna stod och skrattade, sparkade till mig och spottade på mig. Adohiten torkade av kniven och lade undan den. Jag tittade på kniven, innan allt blev mörkt, och smärtan försvann.