Jag har tankar och känslor. Det är inte alltid jag kan uttrycka dem i tal.
Jag har undertryckt mitt hela jag, i en form så stel att jag blödde internt.
Tårarna du ser är bara smälta isberg. Du kan inte se resten.

Jag är som en mjuk kudde. Det finns inga kanter kvar, snart inga konturer.
Jag har glömt att vila mot mig själv. Att få den uppbyggelse jag behöver.

Allt har sin tid, så även sorgen. Min styrka bryts inte mer. Jag vet att tiden är flyktig och jag kan se att natten inte varar för solen. Det finns många som jag, tillsammans stiger vi upp till en ny dag. Vi förnyas av mörkret och räds det inte.