Vi kan stå och hamra på dörrbladet
år efter år utan att dörren öppnas
det enda minnet, röken efter elden
som i kläderna dröjer kvar
stenstoderna vände sig bort
tittade oss över axeln
och den öppna handen
nådde aldrig fram

varför ser vi inte längre varandra
i nödens stund
är det skräcken som avstår
möta egna spegelbilden
alla förlista skepp och isberg
alla garderober där vålnader
sover i sina kistor
varför lyssnar vi inte till rösten
som mumlar

utan kvävas av munkaveln