Det var en gång ett litet frö som föddes ur jordens mun. det blev en liten parvel som växte upp till en stor slarver. vad allt han lärde kom ifrån, kunde ingen förstå för sanningens väg vek han tidigt ifrån. han kom att tillhöra resandefolket och färdades längs vägar i sin vagn och lärde sig tala i tungor .
med socker i botten sålde han skrot till en blåögd madam. han delade ciggen med underjorden, lärde sig slå tungkrok med näbben, till sist var han förfaren med politikerns hala tunga, lovade guld och gröna skogar för att alla drängar skulle för honom sjunga.

liksom kung Midas vaktade han sin skatt och ve den som inte gick dit hans finger pekade, den trampade han genast platt. hela jorden darrade när han utövade sin makt, inte minsta fågel tilläts sjunga, utan hans partitur på sin tunga.
men en dag mötte han sin överman och han begynte jordkokor att slänga

att bli alltför begiven på makt och självgodhet är att i sten rita sin runa