Helsingborg i askan, jag tänker på döden, jag tänker att döden är ett stetoskop som man lägger på de levandes bröstkorg för att höra deras hjärtslag, jag tänker att döden är en klädedräkt som de vankelmodiga tar på sig för att uthärda dagen, att som en rustning bära döden genom livets vedermödor, men jag når ingen djupare kunskap om mig själv, mitt sinne är lika släckt som den folktomma gatan utanför fönstret, ibland når jag vissa ljusglimtar av något som förefaller vara kunskap, men jag kan inte hålla fast vid det under några längre perioder, det verkar som insikterna är en färskvara, naturligtvis pratar jag inte om de insikter som kan klassificeras i den generella kunskapens sfär, jag talar om insikter om den egna själens dunkla irrgångar och passager, platser och salar i djupet av oss själva där diffusa metafysiska föremål lyser som avlägsna stjärnor i ett annat solsystem, vaga viskningar på botten av oss själva som talar om för oss att vi kan handla på ett annat sätt, att det finns en möjlighet att bli lycklig om man bara gör på ett annat sätt, och jag undrar om det kanske är på det viset att jag egentligen inte vill bli lycklig, att jag tycker om att flyta som en kork ovanpå tingens mörka vatten, om jag egentligen inte vill förändras på det sätt som jag intalat mig att jag vill. kanske vill jag inte att själen ska grönska som en vårmorgon i april, kanske vill jag inte att solen ska resa sig över de imaginära landskapens ångest, på insidan är vi alla en koloni av människor som står i opposition med varandra, ett sammelsurium av impulser som går åt olika riktningar, och jag tror ibland att passiviteten är själva nollsumman av våra impulser, att det är den jämvikt som själens kraftlöshet kan uppnå, att inte förändras, att fortsätta i samma gamla hjulspår. att det är det som vi upplever som utjämningen, kompromissen mellan oss själva och oss själva, drömmen om att ridån ska falla och blottlägga det som egentligen är jag kanske bara är en fåfänglig dröm, barnets villfarelser där det sitter i mörkret och förströr sig med omöjliga fantasier. denna tanke tränger in i mig som en sockerbit i en kopp kaffe och bryter mitt fokus för några ögonblick; från gatan kan man höra det avlägsna ljudet av renhållningsbilarna, allt förfaller ligga i ide, som om det väntade på en annan dag, som om det bidade sin tid, människorna som rör sig på gatorna bär sig själva som tunga fåglar vilka någon klippt av vingarna på och gött med den moderna tillvarons alla bekvämligheter,
        även om jag upplever nuet som frihet, en skärningspunkt där det finns underbara möjligheter i varje ögonblick, så tror jag att dessa möjligheter att handla är en av mina allra mest älskade illusioner,
i själva verket är jag kanske inte så fri som jag tror att jag är, men jag vet inte, jag vet inte om illusionerna är som fåglar som vi målat dit med våra katatona blickar för att stå ut med dagen, om illusionerna är själens allra nödvändigaste konstföremål, dessa sköna illusioner uppställda i det imaginära ljusets prunkade trädgårdar, jag rör mig mot mig själv och samtidigt från mig själv, jag är två motpoler i ständig dissonans, och allt förefaller mig bristfälligt, undanglidande och outgrundligt, bara ett famntag, en annan människas beröring, min arm runt någons kropp när vi vaknar upp gryningsljuset, bara i det ögonblicket bryts förbannelsen, då är konflikten upphävd, som ett blodigt fältslag där solen stiger över gröna fält och tystnaden är allt som kan höras,