Det är en utmaning - VARJE DAG - att vara skapad till Guds avbild. Från det att jag var pytteliten har jag hört berättelsen om hur människan Adam skapades. Och alldeles oavsett allt jag sedan hört, lärt och läst så tror jag mer på en intelligent Skapare än en Dum Slump som fixade och trixade så att till och med någon av våra största filosofer proklamerade ”ÅTER TILL NATUREN!”.
Ingen vill väl ut i Naturen om en totalt korkad tillfällighets-process skulle fått ihop dylikt som träd, blommor och gräs. Befolkade av rådjur, rävar och näktergal. I denna GUDOMLIGA miljö hörs fantastiska konserter framförda av fåglar av alla slag. Om nu inte detta skulle vara nog så bjuds Du på spännande, majestätiska soluppgångar med mycket mera. Så jag är en envis typ som fortfarande tror på en Skapare som skämmer bort människan så gott han kan med lika imponerande solnedgångar.

Detta om detta. Apropå oss själva nu. Mig och Dig. Om vi skulle våga oss på den svindlande tanken att det faktiskt finns en Gud därute som vill oss väl så kommenterade Han själv sin mest yppersta skapelse - människan - att han/hon skulle vara lik honom själv. Alltså fullkomlig! Perfekt person som bara vill varandra väl. Inget stjälande. Ingen mobbing. Och absolut INGA krig! Sen - inte heller några lögner, vita eller svarta. Och det är nu det blir pinsamt eller jobbigt eller krångligt. Välj vilket ord som helst. Men jag kommer på mig själv att ljuga. Ständigt. Kanske inte medvetet, men ändå. Att säga något till någon för att Du älskar henne intensivt - men så råkar Du samtidigt vara gift, sambo eller kanske trolovad med en annan kvinna. Visst, ibland borde man hålla tyst. Men ibland säger man saker för att man vill visa någon sina innersta känslor. Berätta vilka oroande tankar som finns där och brottas med ditt eget samvete, på gott och ont. Är jag unik? Har inte en aning. Troligen. Men det är väl resultatet av att tro på en Skapare och på hans påstående om vilka vi människor är. De där evolutionisterna slipper alla sådana undringar och funderingar. Bland dem överlever bara de starkaste. Inte den med ett fläckfritt samvete.

Men - är det korrekt med att ge fina, uppriktiga komplimanger till någon kvinna - om hon samtidigt blir informerad av dig själv att Du är upptagen. Hm. Jag funderar. Och mellanlandar i ett ”JA”. Vad tycker Du? Kanske får dina komplimanger henne att hoppas. Hm. Livet är knepigt. Och jag är ofullkomlig. Oavsett vad så ska väl alla vara schyssta mot alla. Det mår iallafall jag bra av…