Drar för mina gardiner.
För att känna lyckan.
Sipprar mellan mina fingrar.
Inte för att andra inte ska se.
Utan för att skydda mig från det jag ännu inte vet.
Ibland lyssnar de.
Ibland inte.
De vita tigrarna.
Det ingen vet.
Viskningarna en bro längre ner.
Så kunde det vara.
Trampar upp mina egna stigar.
Med mina brutna vingar.
Någon gång kommer jag känna igen doften.
Doften av regnet inom mig.
Men mest av allt saknaden som river och sliter.
Känner ingenting.
Känner allting.
Stressen.
Lämnar det andra bakom mig.
Putsar fjäderdräkt av stjärnornas snö.
Tills allt lägger sig.
Natten.
Omsluter.
Mig.