Av is du svävade.
Av glas dina vingar bar dig.
Men när ballerinan drog sina sista andetag.
Du sjönk som en sten.
Nära klippblocken.
Intill vinterns tunga ögonlock.
Du var spader ess.
I en lek.
Ingen av oss förstod.
Behaglig nästan lika.
Vårat nät av rosa sockervadd.
Ekar i okända mönster.
Rofylld.
Nätter av svepande champagne.
Ibland vinner världen.
Ibland kosmos förlorar.
Hand i hand med nattens vinröda ångest.
Men ännu jag undrar.
Vart resan tog vägen.
Bortom rondellen.
Den med fastfrusen hortensia.
Ödet blickar bort.
Jag försvinner.
In i min hundkoja.
Som är täckt med iskristaller.
Jag är van.
Att frysa.
Inom mig.
Ingen hör.
När mina monarkfjärilar skiftar väsen.
Kommer kanske morgonen trösta.
Men inte som spader ess.
Aldrig.
Aldrig någonsin.