Klick, klick säger revolvern med viskande röst.
Vapnet är smort och hanen är nerslipad,
liksom kornet. Klick, klick säger revolvern.
Den har små fack för fem patroner och i det femte
sitter det en patron.

Snurra, snurra magasinet. Så för du den mot
mannens panna. Klick, klick säger revolvern
med litet högre röst. Vapnet vilar tungt i handen
och känslan är bara makt. Klick, klick säger
revolvern och mannen

tycks ha tur som en tokig. Snurra, snurra magasinet.
Så för du åter igen vapnet mot mannen, men denna
gång mot pannan. Klick, klick säger revolvern och
ljudet studsar runt i rummet som ett fasansfullt eko.
Snart måste turen ta slut helt enkelt.

Klick, klick säger revolvern och dödshotet hänger
i luften. Åter igen måste den unga kvinnan med
emblemet på jackans ena ärm, sätta snurr på
magasinet. Stolt bär hon symbolen för makt,
makt, makt.

Raskt, men nu en smula trött på resultatet,
gör hon åter sin plikt. Snurra, snurra magasinet
och nu låter det som om arbetet har gjort sitt.
Revolvern flyttas nu till nacken, som måste turen
ta slut just där.

Klick, klick säger revolvern, som med ett hån till
den hand som håller vapnet. Mannen i stolen sitter
med högrest huvud som om ingen fruktan fanns
i världen. Klick säger revolvern igen. Nu måtte den
väl ändå inte klicka igen.

Pang ljuder revolvern och tiden stannar upp.
Vad är det väl som händer. Där sitter mannen stel
i stolen. Är han stel av skräck, eller är han bara död.
Revolvern hänger från handen och den unga kvinnan
stirrar klentroget ner på den.

Den har exploderat i hennes hand. Precis när hon
skulle se på den efter att hanen ännu en gång träffat
en tom kammare. En reflex fick henne att krama till
med handen och skottet gick av men patronen var
ett måndagsexemplar

och skottet sprängde henne på ansiktets högra sida.
Hon faller som i slow motion ner mot golvet,
men mannen i stolen sitter som vore han av sten.
Revolvern, mannen och den unga kvinnan i rummet
och tiden börjar gå igen

efter en som evighet av stillhet med krutlukten
spridande sig i den nästan stillastående luften.
Som i en dröm och i ett annat sekel, utspelar sig
historien. Vem vem vet om den skall kunna som
berättas ur någons minne.



(Texten har legat till sig i utkast sedan 2013 06 21)