Då när mitt liv var så banalt
och totalt förmörkat
jag såg inte ens stjärnorna
där om nätterna
alltid härifrån till dit
och sen därifrån till hit
ja avfärderna stod alltid
där i centrum
och målen var ständigt
blott det sekundära

mörkret och nätterna
det var min scen
där fick jag vara ett
med min skugga
nej jag visade mig sällan
eller aldrig för ljuset
jag levde där i en ständigt
dunkel verklighet
där ingen vare sig såg
eller ens brydde sig

men en ensam stjärna
väckte mig
och hon visade mig vägen
ut ur detta mörka
ja hon såväl visade
som gav mig ljuset
plötsligt blev vägen
och målet det primära
där vägen mot målet
nu fört mig hem

Copyright © AndLou