Hon kom med tåget, fortfarande arg
Flydde från hembygden och Vännen
Tänker att i Storstan finns nya möjligheter
där väninnan lovat rum

På perrongen blir hon stående
skrämd av utsattheten
jäktiga människor och
sin egna vilsenhet

Hon har aldrig haft problem med att fatta beslutet
men nu ramlar osäkerheten
in som en lavin

Söker sig till lilla caféet våningen upp
och med kaffekoppen sätter hon sig längst in
Bort från allt och alla, osynlig

Frustration tär i henne
Tankarna är ostrukturerad
ingen röd tråd
fången i labyrinten av frågor

Avstånden ökar naturligtvis hennes tvekan
Närheten och mening som hon kände där hemma
känns tomt naken nu

Ett vänligt ansikte kommer nära,
frågar försiktigt om att fylla på kaffekoppen
Uppgivenheten i hörnet bryts

Mötet med en vänlig själ i Storstan
kommer tårarna
Ett uttryck över allt hon har burit i veckor
Den varma handen på hennes hand
det varma mötet
sprider sig i hela henne

På perrongen står hon nu med
biljetten hem