En lokal full med människor, ett tjugotal på en
tidningsredaktion. Många av dem sittande vid
varsin dator. En del av dem skrivande på tangent-
bord, andra som drömmandes bara, andra verka
söka något i nyhetsflödet.

En ung kvinna på en 25 år seendes en flock fåglar
flyga förbi det klara fönstret bredvid sig. En starkt
skinande sol, några moln på en annars blå himmel,
i ena stunden lockas hon att se ut i den så vanliga
mera verkligheten.

I nästa ögonblick finns plötsligt en pojke på kanske
åtta år inne i glasrutan. Den sitter fortfarande i sin
ram, glaset i rutan omger pojken, som är klädd för
en kall årstid i tjock jacka, gammaldags skor och
enfärgade benkläder.

Allting ser ut som om han 'rymt' från någon gång i
slutet av 1700-talet. Det är en så otrolig syn och
alltfler hör hennes suck av häpen rädsla. De vänder
sina huvuden åt hennes håll. Allt fler människor i
lokalen ser fönstret

och närvaron av en ung grabb omgiven av glaset.
Människorna beter sig, pekar, skriker, ropar, men
synen får dem alla att vara som frusna statyer,
oförmögna att flytta sig med fötterna längs golvet.
Nästan en minut förflyter,

sedan rör de sig åt olika håll, i sina försök att göra
någonting. Lika plötsligt som pojken bara fanns i
glaset, lika oförklarligt blir fönstret som vanligt
igen. Ingenting finns att se, det är precis som om
ingenting alls utspelat sig.

Efter några ögonblick hörs en röst säga att de inte
bör berätta om händelsen. Ingen skulle ändå sätta
sin tro till skeendet. Det blir som en sådan där väl
som intern hemlighet, mellan dem som vistats på
platsen den där korta tiden

i nuet. Eftersom det varit en kollektiv upplevelse
bör ingen kunna tro den plötsligt där blivit galen.
I bästa fall har det varit en massuggestion. En sorts
synvilla upplevd av flera samtidigt. Efter några
dagar har de flesta hämtat sig

från chocken och 'gått vidare'. Även om det är en
tidningsredaktion är det ingen som har lust att
skriva om fenomenet. Ingen har filmat det som
hänt och ingen förklaring som verkar acceptabel
har kunnat utkristalliseras

från någon närvarande den korta stunden. Men
bara hundra dagar senare talade någon journalist
om att dagen före, som var en onsdag, hade några
papperskorgar varit grå och hade runda små hål
så innehållet syntes.

Nu var de plötsligt röda istället. Det räknades som
en slump. Tills någon råkade säga sig tro att de var
grå på förmiddagen och ändå till klockan två den
dagen. Men efter två hade de alltså skiftat färg
trots att lokalen brukat

städas först efter klockan sexton på tisdagar och på
fredagar. Det fanns ingen acceptabel förklaring där
det förekom. Men det kändes mera förbryllande än
som något att bry sitt huvud med. Kanske fanns det
en helt vanlig normalitet.

Den firma som städade kanske bara bytt dagar, hade
någon kastat fram som förklaring. Någon i personalen
kan ha misstagit sig och blandat ihop saker och ting.
Ytterligare hundra dagar senare, hade själva golvet
bytt färg under natten.