Då en text känner sig vara igenkänd,
kan det då vara som att se sig själv
i en spegel och tänka
'jaså är det så här jag tar mig ut i andras ögon'.

Kanske är det annars ibland utstrålningen
och karisman i ens möjliga leende
tillsammans med ens förmodliga ödmjukhet
som förtrollar betraktare så?