Tomas och Marie, två människor som träffats av
en slump i staden, en dag i juni, gör här sådana
där saker som inte går att sätta någon som helst
tro på. De tog sig för med att planera dådet, valde
tid på dygnet samt sökte

upp lämplig plats. Tomas hade bilen, spaden var
inköpt flera år innan, på ett byggvaruhus i en annan
stad. Natten mellan söndag och måndag gällde det.
Klockan var några minuter i två på natten. Parken
låg i mörker. Marie var den

som grävde hålet, hon var noga med att göra ett som
snyggt jobb, lagom djupt och tämligen kvadratiskt
även. Tomas kom fram och preparerade marken,
bar fram det litet otympliga samt en smula tunga
föremålet. Placeringen i hålet

var så gott som perfekt. Marie grävde tillbaka jorden
och lade tillrätta det väl utskurna gräset, sida vid sida,
precis i den ordning de tagits upp. Hon tog några steg
bakåt, betraktade sitt verk, rättade till platsen litet här
och där. Blev nöjd och kastade

en blick på sin vän. Han granskade platsen, nickade till
slut och de gled iväg med bilen så långsamt och tyst att
det knappt hördes. Morgonen därpå var Morgan på väg,
sin vana trogen, med sina två hundar, vilka alltid tog
samma väg just på morgonkvisten.

Morgan var pensionär sedan några år tillbaka och hade
två hundar att rasta. På morgonen gällde det att som nå
parken från södra sidan, nästa pass var från den östra,
tredje var det norra som gällde. Det fanns tre väderstreck
att välja på. Sex gånger valde

han att rasta dem. Parken var avlångt trekantig. Inte så
tvärt anlagd utan litet avlång som sagt. Västra långsidan
hade strand och vatten, därifrån kunde stranden bara
nås med båt eller av en badande person. Då han öppnat
porten för att släppa ut sina

kopplade hundar, mötte han ingen. Tidningsbudet brukade
komma vid fyra och vid kvart över sex brukade den första
hyresgästen sticka ut hakan och ta sig till jobbet. Morgan
gick ut mellan 06.00 och 06.02 som för att slippa möta
någon alls. Det hade kommit en

kort skur med regn som fallit bara någon halvtimme, cirka
33 minuter närmare bestämt. Så det hade redan börjat
torka upp, eftersom solen redan hunnit 'gå upp' och som
kika på dagen. Hundarna, trots en smula iver, gjorde sig
ingen större brådska utan sökte

vant upp olika stolpar och träd på vägen. Morgan märkte
först ingenting ovanligt. Sedan reagerade han långsamt
på förändringen och verkade häpen. Vid ingången till
parken hade det dagen innan bara varit gräsmatta och
några buskar. Den här morgonen

stod ett träd i gräsmattan. Ett päronträd, utan frukter i
och för sig, men det bara fanns där. Det var precis som
det hade stått där några år redan. Morgan hade ingenting
emot träd eller ens fruktträd. Men han var inte direkt van
vid förändringar. Häpet såg han

sig omkring, han var ensam på platsen. Hans två hundar
sniffade som nyfiket på trädet, fann sig i att det stod där
och markerade revir, den ena efter den andra. Annars var
det nog precis som vilken dag i tidiga juni, som allra helst.
En helt vanlig dag bara.