Ett tag försökte jag skriva dagbok, men lyckades aldrig.
Det blev nattbok.
Dagarnas ljusa svammel fäste inte, de lågaffektiva nätternas stiltje fäste.
Och vem kan skriva under färden?
Först i vilans vaggande sköte, uppehållstillståndet, ges chans för, mer eller mindre, sant nedtecknande.
Där låg man, helt horisontell, och plitade ned minnet av den vertikala dagen,
men alltid till nattens bleka mörker som fond.
Natten skriver dagen från sin sida, natten ger dagen ord.