Det finns frågor jag aldrig tidigare,
förrän jag grubblade över svaret,
det eventuella svaret, funderat på
att vare sig få, frågan alltså, eller
ens behövt svara på.

Vad räddar en religiös person först
ur ett brinnande hus, om personen
ifråga måste välja mellan sin samling
heliga skrifter å ena sidan
och sig själv å andra sidan?

Samt vad en skyddsvakt får
och inte får inta för föda,
litet beroende av plats
där skyddsobjektet befinner sig?

Går det för sig att äta rätter som chili con carne
eller flytande jakob, om skyddsobjektet befinner
sig på en restaurang eller är ett hus?

Är skogsbränder en het fråga bara sommartid,
eller grubblar 'människor i ansvarig ställning'
bara på arbetstid över litet olika lösningar?

Får en vakt utanför en regeringsbyggnad ses stå
och äta på en frukt, glass, tuggummi eller annat godis,
inhalera någon dryck då törsten bliver svår?

Dessa och liknande frågor, måste jag erkänna,
har jag aldrig tidigare skänkt överskådlig
tid och tanke.
Så varför i dessa dagar?

Jag saknar helt vevradio och stormkök, rödsprit
samt 'vatten för en vecka', i plastdunkar i förrådet.
Däremot har jag alltid mat
för minst en vecka i mera köksmiljö.

Vad skulle hända om ett parlament
skulle rösta igenom något,
men ledaren för landet hellre löste veckans lördagskryss
än använde sig av rätten att vägra skriva under
på några som helst enskilda papper?

En annan sak, vem kan över huvud taget uttala sig
om något i det enskilda fallet, före, under
eller ens efter att fallet tagits upp till granskning?
vänligen lodjuret