Jag var tolv år gammal
det var strax före jul
en tid som vanligtvis
var full av förväntan
och mycket kul

Jag hörde upprörda röster
från rummet intill
det var mamma och pappa
de pratade om något
ingen höra vill

Pappa gick oroligt
fram och tillbaka
fram och tillbaka

Mamma hade sin haka
nedsjunken
i sin handflata

hon fräste i sin hand
Fega satar
som kommer med krigsförband
till sina bröders land

pappa stämde in
med ord på sitt modersmål
ord som skulle förolämpa
dem som skjuter och förstör
fast förstås - han glömde
ingen av dem hör
Cetnic i Svinja!

hans ögon fylldes utav tårar
hans röst blev gäll och tvär
De skjuter på Dubrovnik!
Vilka jävlar de är!

De sköt mot vårt hjärta
De sköt mot vår själ
De sköt mot en lekplats
gamla bibliotek och palats

Skotten haglade genom taken

Elden slukade vikens små båtar

Hålen
i Dubrovniks gamla mur
vittnar om
Eld
Raseri
Hat

Det var inte för att vinna
över en armé
Det var för att såra
hjärtat hos ett folk

Folket som tills nyss var
din granne
din kamrat
din fru

hur kunde de
hur kunde ni
hur kunde du