Den nu trötta, hungriga och skadade mannen,
ställer sig långsamt upp.
Med stapplande,
svaga och såriga ben återtar han vandringen.

Medan en del av folket är arga
och skriker glåpord till den sargade mannen på sin vandring,
känner andra en förtvivlan och sorg som tynger dem ner.

Hela atmosfären förändras,
från festlig till olustig,
och pojken känner sig nu lätt illamående.

Han söker mammas hand,
hon böjer sig ner och kramar honom länge.
”Vem är han?” viskar pojken.
”Vet inte,” är mammans svar.

Orden tar slut och behövs inte,
båda två inblandade i något stort,
något nytt och omvälvande utan ett veta,
utan att kunna,
utan bara vara med,
vill vara med!