Tanken sköljde över mig

Det där ofrånkomliga

Att plocka bort dotterns kläder
och saker från garderober och byråer och annat i hemmet.

Att sätta punkt för en samvaro.
En separation
med bara sporadiska kontakter
livsuppgiften är klar
En epok är till ända

Det är
något vi alla
med barn har framför oss.
Det är ju normalt

Det där..

När vårt käraste väsen - det bästa vi har blir mogen
för att flytta.

Hon skall..

Skapa sig en egen sfär

Forma ett nytt universum.

Tanken lamslog och
tvingade fram tårar.
Lätt panik över tidens förgänglighet

Jag fylldes av en sällan skådad sorg och vemod.

Vår tjej är inte ens tonåring

Det är ju några år bort

I framtiden

Vad är detta?

Börjar jag förbereda mig ?

Eller vill bara vältra mig i existensiell ångest, doppa tårna i det?

Känslan av att sakna betydelse?