Kvinnan, en sång på vers, dansande på känslornas strängar, Mor och far, två solister i en livskonsert, Vänner, musikaliska toner som flätas samman i harmoni, Allt sänt av ödet, som himlens fåglar.

Änglar, de osynliga vingarna som tittar i tysthet, Du, ömt, drar dem till ljuset, För i vår värld finns det människor, Fallna i kärlekens parad, vare sig de är offer eller kändisar.

Kärlek, en symfoni av oändliga ackord, Spelar på scenen i våra hjärtan, Och varje karaktär, en ton i noten, Dans under natthimlen, under stjärnornas ögon.

Så låt oss vårda varje rad i denna dikt, Låt oss sjunga tillsammans, dansa i månskenet, För i varje ord, i varje beröring, finns en historia, en sång av vårt liv.

Mannen som tar hand om ditt hjärta, driv aldrig ut honom ur ditt liv…

Denna dikt bär med sig en kraftfull känsla av ensamhet och längtan. Den påminner oss om att i en värld full av människor, både goda och onda, finns det de som är ensamma. Dessa tankar vävs samman i en diaspora av känslor och erfarenheter.

Det är som om dikten talar till oss från hjärtat, och vi kan känna den djupa längtan efter gemenskap och förståelse. Orden är som en bön, en önskan om att inte förlora den som bär ens hjärta.

Kanske är det också en varning – att vi inte ska låta den som älskar oss och tar hand om oss försvinna från våra liv. För när vi väl har funnit den personen, är det viktigt att vårda och värdesätta den kärlek vi delar.

Dikten är som ett vackert sonett, en melodi som sjunger om kärlek och förlust. Den påminner oss om att vi alla är en del av en större berättelse, en diaspora av känslor och öden.

Så låt oss inte driva bort den som tar hand om vårt hjärta. Låt oss vårda den kärlek vi har funnit och låta den blomstra i våra liv.