Timo står vid relingen till en färja, vilken för fordon,
paket och människor till och från ön färjan är på väg till.
Han har aldrig som andra människor, kunnat uppleva
hur att må illa

och att behöva kräkas, av att färdas någonstans alls.
Ändå har han gjort många resor med bil, buss, båt, flyg
och oavsett färdväg han aldrig blivit sjuk av det. Timo
kan känna vinden

i sitt ansikte. Solen sken i resans början, men redan efter
några timmar till havs, blev himlen som förmörkad,
som oroligt och det kom att blåsa friskt. Sedan föll några
droppar, vinden tog i

och regnet föll utan pardon. Dagen hade passerat tolv
och eftermiddagen smög sig på som om dess skugga
över ett tänkt solur kunnat få molnen att skocka sig
och förändring ske.

(I tankarna är sinnet på finlandsvensk dialekt.
Ibland växlar jag över till dialekt som utan att
vidare tänka på saken, sedan märker jag hur
någonting markerar tonen i hur att tänka)

Timo skulle bli mött som vanligt vid ankomsten, men
nu verkade det som om ankomsten skulle kunna bli
sen. Det blåsten en kraftig motvind och trampandet
som motorerna fick

färjan att anstränga några extra varv, kändes som en
kamp mot elementen hos naturen. Men det verkade
ändå inte som om upplevelsen skulle bli det värsta
han varit med om ännu.