Nattfjäril vandrar.
Över hela min aura.
Som om jag vore där.
Men vad hon inte vet.
Är att jag gömt mig.
Under fläderblommornas skal.
Där ligger jag och myser.
Krackelerad är tiden.
I diktbokens spår.
Där samlas minnen av lavans vithet.
Korsar benen när vinden blåser till.
Men vad som döljer sig min hemlighet.
Vad hon heller inte vet.
Fröken nattfjäril.
Är att endast vi två är vakna.
I drömmarna.
Hon är jag.
Jag är hon.
Om än för en kort minut.
Om ens det.
Poesin lever vidare.
Inom oss.
Norrskenets grönska.
Jag somnar om.
Låter stjärnorna skölja över mig.
Som så många gånger förut.
De dömer inte.
Inte ens litegrann.
Känner dess fingerspetsar.
Smeker min hud.
Här vill jag stanna för evigt.
Bakom mig spår av vintersnö.
Framför mig stig av sommarsnäckor.
Alla förvandlas till smältande glas.
Bildar en staty ingen minns.
Inte ens konstnären själv.
Men i mörkret.
Ser jag igenom allt.
Även hålen i nattfjärilens fjäderdräkt.
Sorgligt.
Så sorgligt.