Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Mora stod värd varje år för en sorts Marathonlopp, bara att det företogs på lagg och hade målgång i den staden. Med miljön som bara verkar bli en alltmera het potatis, för varje år som går, vet en då rakt inte hur det alls blir.


Sad i sten - Version A




Kerstin åkte till Mora en dag mitt i sommaren för några år sedan. Hon skulle träffa sin far som hade ett sommarviste där och han hade träffat en dam som det kanske skulle 'bli något av'. Som att de skulle kunna gifta sig eller så. Med varandra, för hon hade hört på avvägar säkert, att en del som kände varandra kom att gifta sig. Bara inte med varandra, utan på varsitt håll, olika år eller dagar. Hon skulle få bo i det där huset som var beläget mera nära Rättvik än skidorten Mora. Den restaurang de skulle besöka, hade förutom som affärsidé att gästen själv fick gå och ta mat. Som en buffé ungefär, bara att det skiljde sig en smula från en svensk kinakrog. I Mora betydde det att det fanns tre eller fyra som 'brödburkar', du vet modell 'jalusi'. De var gjorda i metall och så blanka så det gick att spegla sig i dem. I alla fall så gästades staden av en illusionist den månaden och han intog såväl lunch som även middag där just den där tiden. Hotellet han bodde på var mera som en sorts 'Bed and breakfast', det vill säga 'säng med frukost'. Som en sorts exklusivt vandrarhem. Illusionisten råkade befinna sig i serveringsrummet, samtidigt som Eva-Maj var där och han förundrade henne en smula med att öppna luckan en smula före henne. Han var nog ingen gentleman egentligen, klädseln var dock magnifik. Han öppnade locket till den första förvaringsboxen och fann den vara tom. Inte något alls att skåda i denna eleganta låda. Else-Maj drog en suck av lätt och såg ut precis som om hon tackade sin lyckliga stjärna för att inte ha varit först på plan, trots allt. Sedan såg han på henne och gjorde en sådan där gest som nog kunde betyda litet av varje. Men som här troligen ville som säga 'en kan int vinna på varje lott'. Vilket hon kunde känna att så är det nog. Mannen berättade på engelska, med brytning från Birmingham, att han funnit luckan vara litet trög. Så han stängde det och försökte med viss möda öppna det igen. Den här gången verkade det om möjligt än mera mödosamt att få locket att släppa. Då han väl lyckats, kom förklaringen. Innanmätet var fullkomligt packat med buntar av sedlar i litet olika färger och storlekar. 'Ingen mat den här gången heller', råkade han säga, men eftersom hon förstod språket någorlunda, tack vare ett visst seende på filmer och teveserier... Han fnös och stängde åter locket. Sedan öppnade han det åter, och då minsann gled det upp med en lätthet, precis som om han fått in det rätta handlaget. Någonstans i fjärran hördes en hund skälla, en plingplong-
bil hördes köra förbi och så var luckan öppen igen. Mannen såg att den var full av begagnade sedlar, hopknycklade som papper i en papperskorg. Han åstadkom en grymtnings om av besvikelse och såg sig omkring. På ett bord låg en tändare att få ljus att tändas. Den grep han så tag i, förde handen mot högarna i lådans inre och knäppte till. Fram sprang så en låga och dess eld åt som girigt av papperet. Sedan lät han åter locket få glida igen. Han såg åter på Riita-Liisa och verkade känna på sig att den här gången minsann. Det luktade en smula stekt kan en väl säga. Då han dröjt en stund innan hans vänstra hand fick skjuta upp locket, fann han sedan i dess öppning en fat, avlångt samt rundat i ändarna och på fatet låg en läcker hög av nystekt plattfisk, förmodligen kändes det som aptitretande att se denna rödspätta flankeras av gula skivor av citron. Där skulle det kunna finnas än mera läckra rätter som gömda hemligt i dessa blänkande breda burkar. Men även ris och potatis samt såser och andra tillbehör kunde tänkas finnas dolda i dessa fack.




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 28 gånger
Publicerad 2024-04-22 19:55



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP