Kerstin åkte till Mora en dag mitt i sommaren
för några år sedan. Hon skulle träffa sin far som
hade ett sommarviste där och han hade träffat
en dam som det kanske skulle 'bli något av'.

Som att de skulle kunna gifta sig eller så. Med
varandra, för hon hade hört på avvägar säkert,
att en del som kände varandra kom att gifta sig.
Bara inte med varandra, utan på varsitt håll,

olika år eller dagar. Hon skulle få bo i det där
huset som var beläget mera nära Rättvik än
skidorten Mora. Den restaurang de skulle besöka,
hade förutom som affärsidé att gästen själv fick

gå och ta mat. Som en buffé ungefär, bara att
det skiljde sig en smula från en svensk kinakrog.
I Mora betydde det att det fanns tre eller fyra
som 'brödburkar', du vet modell 'jalusi'.

De var gjorda i metall och så blanka så det gick
att spegla sig i dem. I alla fall så gästades staden
av en illusionist den månaden och han intog såväl
lunch som även middag där just den där tiden.

Hotellet han bodde på var mera som en sorts
'Bed and breakfast', det vill säga 'säng med frukost'.
Som en sorts exklusivt vandrarhem. Illusionisten
råkade befinna sig i serveringsrummet, samtidigt

som Eva-Maj var där och han förundrade henne
en smula med att öppna luckan en smula före henne.
Han var nog ingen gentleman egentligen, klädseln
var dock magnifik. Han öppnade locket till den

första förvaringsboxen och fann den vara som tom.
Inte något alls att skåda i denna eleganta låda.
Else-Maj drog en suck av lätt och såg ut precis
som om hon tackade sin lyckliga stjärna för att

inte ha varit först på plan, trots allt. Sedan såg han
på henne och gjorde en sådan där gest som nog
kunde betyda litet av varje. Men som här troligen
ville som säga 'en kan int vinna på varje lott'.

Vilket hon kunde känna att så är det nog. Mannen
berättade på engelska troligen, med brytning från
Birmingham, att han funnit luckan vara litet trög.
Så han stängde det och försökte med viss möda

öppna det igen. Den här gången verkade det om
möjligt än mera mödosamt att få locket att släppa.
Då han väl lyckats, kom förklaringen. Innanmätet
var fullkomligt packat med buntar av sedlar i litet

olika färger och storlekar. 'Ingen mat den här gången
heller', råkade han säga, men eftersom hon förstod
språket någorlunda, tack vare ett visst seende på då
filmer och teveserier... Han fnös och stängde åter

locket. Sedan öppnade han det åter, och då minsann
gled det upp med en lätthet, precis som om han fått
in det rätta handlaget. Någonstans i fjärran hördes
en hund skälla, en plingplongbil hördes köra förbi

och så var luckan öppen igen. Mannen såg att den
var där full av begagnade sedlar, hopknycklade som
papper i en papperskorg. Han åstadkom en sådan
där grymtning som av besvikelse och såg sig omkring.

På ett bord låg en tändare att få vita ljus att tändas.
Den grep han så tag i, förde handen mot högarna i
lådans inre och knäppte till. Fram sprang så en låga
och dess eld åt som girigt av papperet. Sedan lät han

åter locket få glida igen. Han såg åter på Riita-Liisa
och verkade känna på sig att den här gången minsann.
Det luktade en smula stekt kan en väl säga. Då han
dröjt en stund innan hans vänstra hand fick skjuta upp

locket, fann han sedan i dess öppning en fat, avlångt
samt rundat i ändarna och på fatet låg en läcker hög
av där nystekt plattfisk, förmodligen kändes det som
aptitretande att se denna rödspätta flankeras av gula

skivor av citron. Där skulle det kunna finnas än mera
läckra rätter som gömda hemligt i dessa blänkande
breda burkar. Men även ris och potatis samt såser och
andra tillbehör kunde tänkas finnas dolda i dessa fack.