ångesten röker en sval
och jungfrulig cigarett
ett barn letar stjärnor i himlens lik
fäster ljuset i kraniets skugga 

jag kan inte bända språket ur
spetälskans ansikte
hennes aska är av ett sällsyntare slag
ett sken som brinner
först när mörkret härskar över staden

nihilismens
människor
 i slakthuset
sitter med ansiktsmasker
av guld
med kanapéerna
och gåslevern
hungrar av
det rika överdådets
fattiga
arrangemang

jag vill strypa allt jag längtar efter
genom att utplåna mig själv
återkallar jag
de sista levande fragmenten
av mig själv

en underjordisk sol
stensätter de döda
katatonin är ett eftermäle
en kvarlåtenskap
jag måste bli så jaglös att jag
kommer nära gränsen för min egen födelse