Människor som mig och dig
i Gaza är en hand som vinkar adjö ur ruinen.

Den handen ber oss att inte glömma dem.

Hamas attack tog med sig sitt egna oskyldiga folk.

I skrivande stund tåras mina ögon.
Idag pratade jag med Haitam som bor med sin stora familj i ett stort tält med andra familjer.
Maten är näringsfattig och vattnet är oklart.
Han berättar hur samlingen människor tynar bort och hur sjukdomar sprids.

Jag kan inte hålla mig från tårar när han ser på mig.

Den levnadsglade studenten, blivande sjukskötare Haitams blick är rädd, tom och något säger mig att deras fält kan vara nästa attack, det vet jag dock inte. Det vore olagligt att leta efter terrorister där oskyldiga försöker skydda sig i sin överlevnad. Ändå har världen mist en del av befolkningen; våra bebisar, barn, unga, föräldrar och äldre.

Via nyheter får vi skåda betongruiner, kroppsdelar, frustrationer som går över deras blodsband, numera lik.

Innersta väsen som skriker från sina djupaste bottnar, tårar som rinner nedför deras kinder,

ord som bara den som förlorat någon kan förstå.


Jag ber till deras Gud att jag får fortsätta vara vän med Haitam från Gaza.

En önskan om ett förenat Israel/Palestina
som dansar i solnedgången.
Under stjärnor som vakar över jordens allt;
vår gemensamma tro hopp och kärlek.