Den vackraste finaste människan

som inte levt sitt liv klart dör purung

sorgen att bära är blytung

tonen av den rösten förringar

ditt anlete bleknar med tiden

ljuva minnen under den tunga vagnsliden 

saknaden spränger alla mossbeklädda murar

den tårbeklädda himlen faller i skurar

över livets svåra gåta 

älska, glömma och förlåta

men min kropps alla sinnen och lekamen

bär en längtan efter Dig som aldrig går över

turen vill utvisa som treklöver 

att vi tvenne tu kommer att ses 

på andra sidan där dimman är gles

så kommer vi mötas i skepnaden av en blåmes