Skriver ej för någon annan
än min egna sorgsna själ.
Håller ofta mig för pannan,
smärtan är min arvedel.
Smärtan av att inte vara
den jag önskade att bli.
Orkar inte mer försvara
mig, jag saknar alibi.

Alibi för att få finnas
och att leva lycklig här,
utan att var dag påminnas
att jag ej som andra är.
Skriver inte för att vara
som ett offer, bara en
människa som vill förklara
orsaken till tystnaden.