Det litet trista med att vara död, är att det på sätt och vis
påminner en del om tiden som precis föregick tiden som
död. Det vill säga att vara 65+ och bli behandlad som då
någon vilken saknar 'karta och kompass'.

Trots att det är vad som brukar utmärka vanliga människor.
'Jag hoppas att ingen märker något'. Som om en människa
'var under utbildning' till att bli något. Det vore väl något
mera intressant att vara gengångare

eller spöke och kunna gå som osynlig i mera verkligheten.
Det tråkiga med att vara död är förstås att en själv ångrar
att det som länge såg ut att bli något, inte hann som blomma
ut ordentligt. Efter någon stund som

död kanske en kan tillskansa sig någon färdighet, ungefär
som i levande livet sökt leva det med värdighet. Du vet den
där sortens uppburenhet vilken verkar som en sorts mantel
någon får bära på sig genom 'livet'.

Den som skänker en bärare av en sådan mantel status av att
en extra röda mattan rullas ut för en som person. Den hämtas
från lagret av reservdelar som ligger där och väntar på just dig
och andra människor av 'dignitet' och 'tyngd'.

En stor skillnad mellan att vara tjugo är att det något skiljer
sig från att vara exempelvis 120. Den som är tjugo framför
kanske sitt fordon i 120 och den som är 'helt hundra' vill ta
sig fram i tänkta 20, om alls ej lämna in.