Vi skulle ha bouppteckning för pappa efter att han hade dött.
Från Skatteverket kom det hem en lista på alla pappas barn.
Överst på listan stod min syster.
På raden under stod mitt namn men med ett annat födelsedatum.
Ett år före jag föddes.
Jag har alltid vetat att det fanns ett barn före mig.
Jag har alltid vetat att det var för att hon dog som jag föddes.
Jag har alltid vetat att om allt hade blivit som det skulle så hade inte jag funnits.
Ibland har jag tänkt att jag inte var meningen.
Ibland har jag tänkt att jag är ett misstag.
Ibland har jag tänkt att jag lever även hennes liv.
Ibland har jag tänkt att den flickan också lever i mig.

Jag vet att jag har frågat om hon fick något namn och att pappa har sagt:
-Nej, hon fick aldrig något namn. Hon levde bara några timmar. Hon var svårt sjuk. Vi kunde inte tänka på något namn då.

Ibland undrar jag vad det var som gick snett.
Ibland undrar jag om det var för att mamma drack alkohol under graviditeten som det hände. Ibland undrar jag om hur mamma och pappa pratade om det kommande barnet. Om de gladde sig. Om de pratade och sjöng för magen. För fröet där inne. Så som jag och mina barns pappa sjöng och pratade med livet där inne i min kropp. Jag har undrat om de kysste varandra. Om de smekte varandra med ömhet. Jag har undrat om deras ögon lyste av kärlek mot varandra. Det är en berättelse jag aldrig fått höra. Den om deras kärlek. Jag har bara fått höra om det som var fel, om det som var dåligt, om bråk och svek.

Jag försöker föreställa mig Flickan som föds för tidigt, svårt skadad. Jag vet inte på vilket sätt. Den flickan som har samma namn som jag. Jag har frågat om pappa sörjde flickan. Han sa nej. -Vi visste redan att hon inte skulle överleva. Jag sa: -Men det måste ha varit en chock. Ni måste väl ha pratat om att det var ledsamt. Att det inte blev som ni hade tänkt er. Ett växande barn i en mage, alla drömmar, alla förhoppningar. Ett liv innebär en nystart. Nej, sa pappa, vi pratade aldrig om det.

Jag försöker se det lilla barnet. Det finns inga bilder på henne. Inte på mig heller som bebis. Jag försöker se henne framför mig.
Flickan.
Hon har funnits.
Hon finns i ett register över barnen till mina föräldrar.
Hennes kvarlevor begravdes någonstans. Brändes kanske?
Flickan.
Hon som bär samma namn som jag.
Hon som lever i mig.
Flickan.
Hon som inte är jag.