I vården där empatin bor,
där skammen ibland får fäste.
För trots all omsorg som vi ger,
finns stunder då vi känner det värre.

När systemet sviker, patienten lider,
och tiden aldrig räcker till.
Då känner vi vår skams heta andetag,
och hjärtat fylls av en tystnadens drill.

Vi bär på en vikt, tung som sten,
för varje beslut som vi tar.
Och skammen, den lurar där i skuggan,
när vi inte kan göra som vi svar.

Men låt oss minnas vår innersta kärna,
vår vilja att hjälpa och att bota.
För skammen ska inte få definiera,
den omsorg vi ger, med hjärtat som nota.