Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Alla människor har en skruv lös (har aldrig träffat någon som kan sägas vara 'normal') utom jag som har två. Som vanligt skriver jag bara och så får jag se vart texten tar vägen. Spontanskriven och med en viss dröjande effekt dessutom.


En dag vid Hamngatan





Det var en het dag i juni.
En polare till mig syntes gå vidare till en park i närheten.
Nej, inte Berseli Park, vid 'börsen' utan den där konungslikt stora.
I alla fall så träffade han Micke där, som är ett smeknamn för han heter egentligen någonting ganska annat.
I alla fall så gick Daniel, som egentligen heter Nikodemus, precis i närheten och inom något hörhåll från sin kompis.
De var inte bröder, för den ena hade inte samma mamma och den andra hade inte samma pappa.
I alla fall så böjde sig Daniel ned och kikade in genom fönstret på bilen och han höll händerna vid sidorna om sina kinder, för att kunna se in genom glaset.
Han slog sedan en lov omkring bilen och stannade då och då som för att kolla in någon detalj här och var.
Han gjorde en perfekt imitation av någon som var nyfiken på fordonet.
Så stannade han och gned sig om hakan.
Såg ut precis som någon som funderade, en god studie av samlad koncentration.
Bara något senare kom det fram en person till Micke och såg ut ungefär som en uniformerad polis.
Med så många imitatörer i farten sommartid gick det inte att avgöra om mannen var där på sin fria tid vid pass lunch eller om han gick omkring och försökte se ut som om han hade 'koll på läget'.
Det hördes skratt ibland från traktens måsar, andra ljud från andra fåglar, en smula trafik från gator runt omkring.
Du vet, de där vanliga ljuden från en helt vanlig tisdag i just Kungsträdgården, som i och för sig är en park med människor i,
men ingen vanlig trädgård och av kungen syntes mest bara statyn av en sorts Karl.
Till häst var han även och som så bestämd, som vore han huggen i sten.
Polismannen, vilken var klädd precis som en vän av ordning,
gick med något mellanting av myndighet och samtidigt ledighet över sig, fram till Micke och började prata med honom.
Inledde ett som samtal helt enkelt.
Det kunde ta sig ut som följer.
- Vad tror du att han håller på med?
Mannen, som kunde ha varit tjugosju år ungefär, han kan ju ha fyllt år i mars eller så, bara började prata utan inledning.
Utan att presentera sig eller så.
Du får tänka dig att det här inte utspelade sig 1965, utan fastmera i något mera moderna tider.
Micke, som hade en viss vana vid att inte alla berättade att de var läkare eller kamrer vid något kontor i staden, tänkte sig för en smula, men svarade inte.
Polismannen, om det nu var det han var, just där och då, verkade som 'tänka högt', samtidigt som han verkade vända sig till just Micke.
- Gossen verkar imitera någon som är nyfiken på en bil.
Det kom inget svar den här gången heller.
Micke kanske var stum av beundran över att någon alls ansåg honom som en fullvärdig medlem av skaran människor möjliga att föra vanliga samtal med.
Polismannen dröjde själv en stund, medan han fortsatte iaktta imitatören.
- Jaa, vad tror du att han gör?
Micke lekte fortfarande mussla.
Kanske ville han inte att mannen skulle veta att han själv var kompis med människan 'där borta', men väl inom synhåll.
Mannen fortsatte att tala rakt ut i luften, i vanlig samtalston.
- Han kan ju ha frigång och tillbringar tiden just här.
Mera tystnad, den började så att säga bli som kompakt.
Det var verkligen en varm dag i början av juni.
Inte en vitt moln på himlen just inom synhåll.
Kanske det regnade i Göteborg eller Gävle.
Den som befann sig där kunde nog veta.
Bara att ingen av de två herrarna över sitt egna öde, besvärade sig med att ringa och fråga.
- För litet egendomligt verkar det allt.
Äntligen yttrade sig Micke, litet frågande så där.
- Hur menar ni då?
Allmänhetens människor verkar kanske lediga och som avslappnade en dag vilken som helst.
Men en person i tjänsten tilltalas egendomligt nog 'ni'.
Även om en del människor något förfäktar stundom att de skulle kunna nöja sig med ett 'du', som tilltal.
Minspelet deras ändå verkar som antyda att om de inte känner personen ifråga.
Intet annat än 'ni' förväntas.
- Jo, den nyfikne imiterar ju någon som ser beundrande ut för en bil...
- Ni menar kanske, här drog Micke en suck, att frånvaron av ett faktiskt fordon gör imitationen till en stunds 'gatans teater'?
Här skuggades solen, inte som en skulle kunnat tro, av ett plötsligt samt oväntat moln.
Utan av ett flygplan som på låg höjd verkade flyga i luften och imitera att någon med fjärrkontroll verkade kunna styra detta lilla föremål.




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 16 gånger
Publicerad 2024-05-27 22:18



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP